En liten kommentar kring visstidsanställningar

Av: Annica Ramström

Egentligen har jag lämnat mitt fackliga engagemang bakom mig men jag kan ändå inte låta bli att kommentera lite kring anställningar och anställningsformer. I veckan fick jag en förfrågan om jag ville ställa upp för en intervju i programmet Kaliber i P1 inför ett program som ska sändas på Söndag klockan 12.00 och som kommer att handla om personer som blir av sina arbeten inom den offentliga kultursektorn och som mer eller mindre mot sin vilja ”tvingas” starta eget för att sedan bli inhyrda som konsulter av sin tidigare arbetsgivare.

Jag kände mig lite tveksam inför det här, det känns alltid lite läskigt när man inte har full koll på syfte och innehåll så att säga. Nu visade det sig att jag eller rättare sagt vår firma inte riktigt var det man sökte så det löste sig utan att jag behövde fundera vidare. Det är ju inte så att Riksantikvarieämbetet har stått och knackat på dörren och frågat om vi vill vara konsulter åt dom. I samband med att jag fick den här förfrågan så gick jag in på datorn och lyssnade på det senaste programmet som handlade om visstidsanställda och det sociala skyddsnätet. Det tycker jag att ni alla ska göra, inte bara vi arbetsgivare utan också alla ni visstidsanställda. Jag har alltid ansett att jag har ganska bra koll på den här frågan, dels för att jag är intresserad och dels för att jag arbetat fackligt, men ack så fel jag hade (som vanligt!). Man tror sig veta så mycket men man vet så lite. Vet ni visstidsanställda själva hur er situation ser ut om ni blir långtidssjuka? Hur ser försäkringskassan på er? Har ni rätt till full sjuklön, eller? Hur är det med er SGI (Sjukpenningsgrundande inkomst) egentligen? Vad säger avtalen?

Det senaste programmet från Kaliber som ligger på nätet är det första programmet i en serie om tre program som handlar om hur villkoren på arbetsmarknaden förändrats på bara några år. Det finns en cynism i den som handlar om hur man ser på människor, hur man ser på samhället och dess medborgare i stort. I det programmet som jag skulle medverka i hade redaktionen kommit på spåren att det är vanligt inom både kultursektorn och mediesektorn att arbetsgivare säger upp kompetent personal på grund av arbetsbrist och sedan återanställer dem som konsulter med f-skatt sedel. Man behöver deras kunnande och kompetens men man är inte beredd att betala för den mer än när den verkligen behövs. Och man slipper betala för kompetensutveckling och en massa annat som är dyrt, sociala avgifter, försäkringar och så vidare.

Det jag gillade med programmet var att man inte väjde för dom svåra frågorna, tog inte en lätt publicistisk väg för att nå mål. Inga straffsparkar så att säga. På omvägar har jag fått höra att redaktionen på Kaliber i den här serien gjorde ett reportage om radio eller Tv (har glömt) som stoppades från att sändas då den var kritisk till SR eller SVT:s användande av visstidsanställd personal. SVT är ju känt för sitt sätt att behandla personal, det är den enda arbetsplats jag vet förutom arkeologibranschen som pratar om in-lasning, vilket är ett ord som inte används inom andra branscher.

Vi använder själva visstidsanställda under säsong, så där är vi inte bättre än andra på något sätt. Men när man vet följderna för personalen som är visstidsanställda kan man åtminstone försöka göra det så bra som möjligt, man kan se till att dom har en bra lön, och då menar jag en bra lön, vilket förändrar deras situation rejält. Det är ett sätt att kompensera för deras urusla rättsliga skyddsnät. Det finns säkert flera där kompetensutveckling är en, och då menar jag inte bara hjärt- och lungräddning, även om det är en kurs som är bra att ha. Jag pratar om kompetensutveckling värd namnet.

Så glöm inte Kaliber, P1, klockan 12.00 på söndagar!

Ett rum med utsikt

Av: Annica Ramström

Det har skett en stor förändring i mitt yrkesverksamma liv, jag har flyttar från köksbordet till ett arbetsrum i en annan del av staden. Personligen gillade jag köksbordet som arbetsplats, utsikt mot en park med fågelkvitter när jag öppnade balkongdörren. Det jag inte gillade var kylskåpet och skafferiet som jag, med världens sämsta moral, inte kunde låta bli att dra i titt som tätt. Detta har tyvärr resulterat i att vågen slår i topp.

Istället har jag skaffat mig en arbetsplats, utan kylskåp och utan skafferi. Nu kan jag inte längre gå i myskläder hela dagen utan måste på morgonen ge mig ut bland alla andra för att ta mig till jobbet. Detta kom som en chock. Jag bor visserligen i Stockholm så man kanske kan tycka att jag borde ha lite koll på det här med rusningstrafik. Och då menar jag rusningstrafik i kollektivtrafiken. Det har jag inte. Blev lite lätt rädd när jag höll på att springas ner av hel hord människor vid Slussen. Nej så fort det blir plusgrader och ingen halka ska jag skaffa en cykel.

Jag har fått en arbetskamrat också. Det är roligt och spännande efter min isolerade tillvaro i köket. Delar rum med Agneta som är osteolog och som just startat firma. Lite råd kan jag komma med, om dom är så goda får hon avgöra. Året börjar med andra ord spännande för mig.

Annars rullar det på som vanligt, rapport skrivs, vi håller på att avsluta slutundersökningsrapporten för Skrantåsen och förundersökniningsrapporten för  kvarteret Lodet, båda i Örebro län. Efter det kommer allt det där vanliga som ska göras i början av året. Vi har också lyckats revidera både vår kommunikationsplan och vår kvalitetspolicy inför den här säsongen. Det här med levande dokument ni vet, visst är det är det roliga ord. Levande dokument…… Vad är det egentligen? Det känns i alla fall kul att kunna skicka med något nytt tillsammans med intresseanmälningarna till länen som ska in nu i början av året. Precis som om dom inte har något annat att göra än läsa våra policydokument.

Nej nu ska jag fundera på åt vilket håll skrivbordet ska stå!

God Jul och Gott Nytt År

Av: Annica Ramström

Nu finns det bara en sak kvar att göra när det nalkar mot 2012 och det är att summera året som gått. Svaret på frågan är ja, vi kommer att finnas med även 2013, ni behöver inte vara oroliga.

Även om vi gjorde någon slags summering även inför förra årsskiftet 2010-2011 så är det först i år som vi varit i gång ett helt år. Första året (om man nu kan kalla det så) kom vi in sent på säsongen, i juni och började arbeta. Då var det bara jag och Helmut, det dröjde ytterligare några månader innan vi var full styrka.

Men i år var vi med redan från början. Ni som följt oss lite på FB vet att vi har haft en lång säsong. Den började i princip så snart det var möjligt och har fortgått fram till förra veckan.   Vi har också varit några fler än bara vi delägare, tack vare att vi fick några lite större slutundersökningar har vi kunnat anställa också.

Roligast i år är att vi känner att vi har gått från små uppdrag till större. Vi har gjort tre större slutundersökningar i städer, i Karlstad och Nora. När vi ändå är inne på det spåret har vi också gjort ett par förundersökningar i städer, vi har förundersökt bytomt. Som ni vet håller vi inte bara på med medeltid-historiskt tid utan också förhistoria, vi har förundersökt och slutundersökt en boplats, vi har grävt gravar och vi har undersökt ett röjningsröseområde. Utöver det har vi gjort utredningar och MKB uppdrag och vi har schaktningsövervakat.

De två stora händelserna i år har varit av två skilda slag kan man säga, den ena är speciell som grävningsplats och den andra är i huvudska personlig.

Den speciella grävningsplatsen har vi skrivit om här i bloggen och visat lite på FB och det är saneringen av koboltverket i Johannisborg. På grund av de kraftigt förorenade marken har vi inte kunnat visa platsen varken för allmänhet eller kollegor. Det är i stort sett bara personalen som arbetet där och referensgruppen som sett hela denna välbevarade industrimiljö som nu sanerats bort. Själva anläggningen har genomgått flera faser av användande vilket är intressant och spännande. Det är sällan eller aldrig som en hel industrimiljö blottläggs på det sätt som gjorts i Johannisborg. Ni som inte har varit där, vilket som sagt gäller merparten av befolkningen får vänta på boken om Johannisborg som referensgruppen och arkeologerna ska skriva ihop.  Då området inte är sanerat i sin helhet är det möjligt att det blir en fortsättning till våren.

Det andra stora är att Leif disputerade under hösten. Så nu har vi en doktor i företaget, det känns bra inför framtiden.

Med det här vill jag bara säga God Jul och Gott Nytt år till er som har orkat läsa bloggen under det gångna året. Nu stänger vi företaget och tar jullov, vi öppnar igen den 2:a januari.

Intressant om kreativitet och produktivitet

Av: Annica Ramström

I familjen har vi DN som morgontidning. Jag har dock mer och mer kommit fram till att i vår familj är det ingen morgontidning utan nyhetstidning, ospecificerat till tid på dagen. Ingen av oss har tid att läsa den på morgon, ty vi är alldeles för morgontrötta. Tidningen läses någon gång under dagen. Men i morse fanns det tid för mig att läsa den, trots att en matsäck skulle packas. Och jag fastnade, som vanligt, i Insidans artikel. Jag hittade den inte på DN:s  hemsida så jag kan inte länka till den, det har antagligen med min bristande kreativitet att göra.

Rubriken är ”Kreativitet förväxlas med produktivitet” redan här kände jag att nu är vi inne på ett av mina intresseområden – Vad är genuin kreativitet? Det svara inte den här artikeln på för vem kan svara på den frågan? Andemeningen, som jag förstår det, är att vi idag ofta tycker att en person som producerar många verk oavsett genre är kreativ. Men är det verkligen kreativitet? Är man kreativ för att man producerar många uppdragsarkeologiska rapporter? Jag hävdar med bestämdhet – Nej, det är man inte. Däremot är man förmodligen duktig i sin yrkesroll, vilket inte är att förakta på något sätt utan snarare tvärtom. Som vi alla vet ingår det i uppdraget att hålla deadline på rapporter och har man jobbat länge i branschen borde man har producerat en och annan rapport. När man diskuterar det här känner jag att det lätt blir en värdering där det ena skulle vara bättre eller sämre än det andra. Det vill säga kreativitet skulle vara bättre än produktivitet, vilket inte alls är det som är syftet.

Det jag vill få fram är snarare hur svårt det är att se den kreative nytänkaren då det kanske inte alltid framgår i antalet verk. Gunnar Törnqvist, som skrivit boken Kreativitet i tid och rum – processer, personer och platser, menar att det är lättare att registrera kvantitativa framgångar, exempelvis hur många böcker och vetenskapliga artiklar man producerat, än att spåra det egentliga ursprunget till vetenskapliga nyskapelser.  All forskning och all vetenskap är beroende av den lilla klick kreativa personer som inte förvaltar en tradition utan som tänker nytt för att vetenskapen ska kunna föras framåt.

Vilka är då dessa? Och var finns dom? Här finns tydligen några gemensamma faktorer. Nyskapande pionjärer trivs inte i hierarkiska miljöer. Kreativa verkar därför blomma bäst i mindre grupper. Det var intressant tycker jag för det kan jag själva relatera till och förstå. Hierarkiska strukturer passar bara för dom sitter högt upp i hierarkin, och det är sällan de kreativa då dom har fullt upp med att tänka sitt. De kreativa miljöerna är också generösa och jämlika samtidigt som de sporrar till konkurrens. Också en intressant aspekt om man tänker ur företagskultursperspektiv. Man förstår ju att företag som kan ställa om och tänka nytt, oavsett bransch har bäst förutsättningar för att överleva, så här finns något. Men knäck frågan i meningen ovanför att hur man är generös och konkurrerande samtidigt utan att det blir hierarkisk? Jo det har med mindre grupper att göra, det har visat sig att 4-5 personer fungerar bäst. Det här är också intressant, det betyder att man bör organisera arbetet på ett sådant sätt grupperna inte är större. Sedan ska man ha mötesplatser, caféer, bibliotek osv. Dyr utrustning behövs däremot inte.

För ett tag sedan, det kan vara i princip när som helst, såg jag en dokumentär om Apple och om Goggle, båda två företag som blomstrar får man väl lova att säga och som alltid toppar listor som världens mest attraktiva arbetsplatser. I programmet intervjuade man personer som arbetade på de två företagen varför man sökt sig just dit. Svaret var alltid – för kreativiteten. Nu inser alla att här kanske finns en förväxling mellan produktivitet och kreativitet, men det spelar inte så stor roll. Vad som var gemensamt för företagen var indelningen i små grupper med samma intressen samt allt mötesplatser. Stora delar av arbetstiden fanns det anställda som använde cafeet som arbetsplats för där uppstod oväntade möten som skapade kreativitet. Det är något att tänka på tycker jag. Idag tror vi att vi är mest kreativa på våra rum med stängda dörrar, men det kanske är fel. Däremot är jag övertygad om att produktivitet ökar med enskilda rum. Och vi behöver både och.

Ölands äldsta silverskatt

Av: Annica Ramström

Nej, det är inte vi som grävt fram den utan Arkeologikonsult. Lite ledsen är jag för att det inte var vi och det är av rent egoistiska skäl. Som många av er vet är det hemmaplan för mig, ett jag är hemma i Stockholm och det andra i Mörbylånga. Det är två skilda världar vill jag lova. Släktforskningen har visat att jag står djupt, ner till midjan typ, i den södra öländska myllan. Utan att gå in på det så blir man lite orolig över sin bakgrund när man inser att släkten inte rört sig utanför byn knappt. Fördelen är att har varit lätt och det har gått att komma hyfsat långt bak. Nog om detta.

Jag har följt Ölandsbladets bevakningen av grävningen i Björnhovda nogsamt. Så fort det har varit något publicerat i tidningen har jag fått den skickad av någon vänlig släkting. Det har varit en rolig följetong att läsa och som jag har skrattat. Inte åt Arkeologikonsult, för det finns ingen anledning, det är bara att gratulera till ett så roligt fynd, utan åt journalisten. Snacka om förorättad. Det har också fått mig att ytterligare fundera över viss mediabevaknings etik och moral, och lättstötta ego.

Om ni vill läsa om undersökningen som ligger i Björnhovda så gå in på Arkeologikonsults hemsida. Bakgrunden är den att Ak skulle göra en förundersökning inför ett vägbygg och vid undersökningen så hittade man alltså den här silverskatten. Om jag förstått saken rätt så fick Ölandsbladet reda på det här på något sätt. Dom skickar ut en reporter till platsen som givetvis frågar om det är sant, vilket grävledaren på platsen förnekar genom att svara – Va´vaddå skatt? Det här är en stenåldersboplats (Ölandsbladet 10/11 2011). Som vi alla som är branschen förstår så vill man varken från Länsstyrelsen eller från undersökaren gå ut med det här innan skatten är bärgad, så att säga. Att det hålls tyst om en skatt är inget ovanligt, jag skulle snarare säga att det kutym då man inte vill ha rovgrävning på platsen, men inte heller ha för mycket besök innan man är klar. Det blir billigast för alla att hålla tyst om man ser det ur en ekonomisk synvinkel. Man slipper börja tänka på väktare och så vidare vilket blir ytterligare en kostnad för kommunen.

Hur som helst blir journalisten oerhört förorättad när det kommer fram att han varit inne på rätt spår men blivit ljugen rakt upp i ansiktet. Det här är en journalist med hög moral förstår man, underförstått, när man läser artikeln från den 10 november. Han skriver det inte rakt ur men man förstår genom att läsa texten att han har genom hela sin journalistiska bana alltid hållit sig till sanningens råmärken. Han skriver ”Han ljög (grävledaren min kommentar), alternativt handskades ovanligt ovarligt med sanningen. För visst fanns det en skatt” (Ölandsbladet 10/11 2011). För att inte tala om vilka problem man fick på redaktionen på grund av detta, då man var tvungen att sätta om rubriken och inte bara det utan följande hände ” Sidor fick rivas, pressar stoppas och ny artiklar skrivas” (Ölandsbladet 10/11 2011). Detta efter att det nu bekräftats att det rörde sig om en silverskatt. Med tanke på dramatiken så skulle man nästan kunna tro att tidningen skulle gå i konkurs av detta. Artikeln jag citerar är fyra spalter, då rör det sig inte om hela spalter för överst på sidan finns ett stort foto på skatten. Av dessa fyra spalter handlar 1 1/2 om hur eländigt arkeologerna betett sig mot tidningen, så nesligt och elakt, mot dessa rättskaffens och ärliga personer ute på uppdrag i allmähetens tjänst. Jag undrar hur samma journalist hade ställt sig till att i tidigt skede publicera vilket lett till att hela skatten grävts upp och sålts på någon internationell, mindre nogräknad, auktion. Hade han bett om ursäkt offentligt, eller ens tagit ansvar själv i frågan? Det svaret kommer vi givetvis aldrig att få eftersom det aldrig skedde. Och detta enbart på grund av en smart grävledare och en förutseende länsstyrelse. Alternativt att han åsamkat kommunen en stora extra kostnad för ett vaktbolag, vilket nu inte skedde.

Som grädde på moset inleder han ” Och apropå pengar så får kommunen betala 315 000 för nöjet att vara fyndort…”(Ölandsbladet 10/11 201)1. Du har antagligen rätt Ulf Hedman, dom flesta på Öland tycker nog som du, fast du inte skriver det, att det är mycket pengar och helt bortkastade. Öland har väl ingen historia att berätta och den intresserar säkert inte turisterna som står för de största intäkterna på Öland. Nej du jag tycker vi asfalterar och gör fler köplador, typ som Köpstaden, det vill turisterna ha…eller..? Kan det verkligen finnas dom som tycker det värt att betala för att få reda på något så simpelt som Ölands äldsta silverskatt?

Jag vill också passa på och tacka Ölandsbladet, ni har verkligen givit mig och mina släktingar några riktigt goda skratt under sommaren och hösten. Som ni vet ett gott skratt förlänger livet.

Budapest

Av Annica Ramström

Som flera av er har sett på FB så har förtaget varit på en egen initierad konferens i Budapest. Vi var dels där för att försöka summera året som gott, hur vi fungerat som arbetsgivare samt för budgetuppföljning, men vi var också där för att bada varma bad. Det är precis vad kroppen behöver för att orka i en månad till. Sedan får det vara nock för i år. Det som är kvar är några mindre schaktningsövervakningar, slutundersökningen i kv Freja i Karlstad (håller på 2-3 veckor till) och en förundersökning i Kv Järnlodet 16 i Norrtälje (startar v 47 och två veckor framåt).

Om man bortser från konfererandet så är det kul att resa ihop, det för personerna i företaget samman och man lär känna varandra i andra situationer än de som är relaterade till arbetet. Det var ett morgonpiggt gäng som var med. I stort sett varenda dag var vi upp och tog vårt första bad vid 07.00 tiden. För att maximalt kunna utnyttja tiden hade vi bokat in oss på hotell Gellert som har jättefina, men något slitna, bad i sin källare. Utomhusbadet var också öppet och jag tror att några av oss hann med att prova dom också. Tyvärr har jag inte badbilder att visa för jag trodde det var fotoförbud i badavdelningen, det var inte förrän sista dagen på eftermiddagen som jag fattade att det bara var i de separata avdelningarna man inte fick fota. Men jag garanterar er att vi var mycket klädsamma, ibland intill oigenkännlighet, i våra badmössor. Ebba trodde att hon var uppvaktad av en främmande man i bassängen när det i själva verket var vår kära styrelseordförande iförd en mycket klädsamma mössa i champinjonstuk.

Att resa med oss innebär att äta. Vi äter och dricker konstant. Jag tror till och med att jag lyckats bota vissa av våra rödvinsvänner från att någonsin mer dricka rödvin. Vi gjorde en vinprovning en av kvällarna. Och för att sammanfatta det hela kan man säga att ungerskt rödvin inte är så där värst kul.

Här sitter vi på vinprovningen i det medeltida klostret under hotell Hilton.

Vi gillar också att lära oss nya ord. Vi har lärt oss det något försvenskade ordet pallinka-vagn. Det lärde vi oss på en restaurang av det något bättre slaget. Där fanns det en kypare som hade till uppgift att gå runt bland borden med en serveringsvagn full med inhemsk sprit, pallinka. Det är sprit som har smak av plommon, äpplen osv, där plommon räknas som det mest exklusiva om vi förstod rätt. Så håll utkik efter pallinka-vagnar om ni är i Ungern.

Vi gjorde utflykter också. Bland annat åkte vi till Aquinicum, den romerska föregångaren till Buda och som ligger någon mil norr om staden Buda. När vi kom dit var det helt tillbommat, både museet och den arkeologiska parken där själva ruinerna ligger. Men vi gick ett varv och hittade en öppen grind och gick in.

Aquinicum

Platsen grävdes ut i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, sedan gjordes någon kompletteringsgrävning på 1980-talet. Även om det är ganska hårt och sina ställen brutalt restaurerat är det väl värt ett besök för det är ett ganska omfattande område. Tyvärr dåligt skyltat, men det kan ha med att det var stängt att göra.

Som tur var blev vi inte utkastade förrän vi i stort sett hade gått igenom hela den arkeologiska parken. Då visade det sig att museet faktiskt var öppet så för att visa vår respekt och för att vi var lite rädda för vakten med pistolen så gick vi in. Det var ett litet museum men informativt och bra. Hela platsen är väl värd ett besök men vi rekommenderar att ni åker dit när det är öppet, det gör det hela så mycket enklare.

Det var en kul resa och vi hoppas verkligen att vi får möjlighet att göra en uppföljare nästa år, men det återstår att se. Året som varit har vi haft svårt att komma i väg på konferenser vilket ligger högt på vår agenda att göra. Förhoppningsvis ska vi få möjligheter till det under våren, tills dess får vi tänka på Budapest.

 

 

Om generositeten i branschen

Av: Annica Ramström

Jag håller just nu på och läser Ketih Richards självbiografi ”Livet”, den är för övrigt väldigt läsvärd om man är intresserad av musik och rockhistoria eller kanske bara undrar hur sjutton karln har lyckats överleva droger och sprit. Det kan man undra över med tanke på att han fyller 70 år någon gång under 2013.

Hur som helst så finns det en passus i boken där han beskriver musikers eller kanske snarare gitarristers inställning till varandra och sitt musicerande. Om hur frikostiga dom är mot varandra när det gäller att lära ut olika ackordföljder, sätt att hantera gitarren osv. Jag tänker inte gå in så mycket mer på det för jag känner att jag är på tunn is när det gäller instrument. Men kontentan han vill få fram är hur generösa man är mot varandra och hur villig man är att dela med sig av sin kunskap, gammal som nyfunnen och hur detta istället för att skapa konkurrens mellan snubbarna (för det är utelsutande män han skriver om) skapar en gemenskap.

Det är inte svårt att förstå var jag vill komma med det här, det är till vår egen bransch så klart. Jag tycker vi är generösa mot varandra när gäller att dela med sig av kunskap, erfarenhet och råd. Ber man någon om hjälp så får man det även om det är en arkeolog på en annan firma än ens egen. Ett exempel på det är när man besöker en utgrävning och får en guidad tur. Vi besökte Uv:s grävning i Nyköping här förleden. Trots att de har mycket att göra och egentligen behöver varje minut för att gräva så blev vi mottagna med öppna armar, vi fick en lång redogörelse av platsen innan vi gick ut på ytan och efteråt fick vi möjlighet att se de fantastiska fynden. Det är generöst.

Att vi är så generösa som vi är mot varandra bottnar som jag ser det i ett gemensamt intresse för det vi gör, precis som gitarristerna har. Vi håller med på med det vi är intresserade av, bara det att vi gör det i olika former, dom gör det i olika band, där är ganska lika faktiskt. Det vi har gemensamt är att vi alla vill lära oss mer, se på saker och ting ur nya infallsvinklar, höra hur andra tacklar metod och teorifrågor. Det skapar diskussion oss emellan. Detta sammantaget skapar en speciell diskussionsmiljö, vilket säkerligen även förekommer i andra branscher, där tror jag inte vi är unika. Ringer man någon kollega (oavsett firmatillhörighet) så får man en skjuts framåt i sitt problemlösande  bara genom att diskutera frågan.

En annan sak som vi arkeologer har gemensamt (dom flesta av oss) är att vi är generösa med att dela med oss av våra texter, även dom som inte publicerats ännu. Oräkneliga gånger har jag själv fått ta del av andra arkeologers texter och idéer när de ännu varit i manusform. Det är väldigt generöst att släppa i från sig sina ännu inte färdigtänkta tankar till någon annan som är inne på ett liknande spår.

Jag skriver inte det här för att det är något som håller på att förändras, för det har inte jag märkt något av utan för att ni ska skänka det en liten tanke. En liten tacksamhetens tanke till alla våra gemensamma kollegor över hela fältet. Den här generositeten är något som vi inte ska fundera för mycket kring men vara rädda om och värna om. Den ger oss en frihet att inte behöva bry oss om eventuella gränser för i den generösa världen är det arkeologin som är meningen och målet.

 

Johannesborg del III

Av: Johnny Rönngren

Juni-Juli

Vid slutet av juli påbörjade vi utgrävningen av dammen och vaskeriet. Dessa konstruktioner har utgjort de sista stegen i produktion av kobolt och har legat i direkt anslutning till sjön Åmmelången. På kartan från 1851 kan man se att vaskeribyggnaden symboliseras av en byggnad som ser ut att ha haft ett förhöjt tak i mitten av huset. Således antog vi att vi kunde vänta oss en hjulgrav här. Dammen har fått sitt vatten från Venaån vars vatten har kunnat reglerats av ytterligare dammar högre upp vid gruvområdet. Kraftöverföring har också möjliggjorts via en stånggång som på kartan symboliseras av en svart linje. På kartan kan man se att en sådan stånggång har korsat dammen. Det kan tilläggas att marken lutar kraftigt från vattenbrynet och upp mot bergen och gruvområdet i öst. Markens lutning har därför möjliggjort en effektiv överföring av rörelseenergi via rinnande vatten.

Karta från 1851 över Johannesborg, med damm och vaskeri i anslutning till sjön.

Den största skopan valdes och därefter gjorde vår maskin sitt jobb med att få fram dammen. Stratigrafin i den var en färggran upplevelse med tydliga skiktningar efter sediment med olika färger i gult, blått, rött och blåsvart. Sanden var även fylld med glimmande korn som visade sig vara koppar. Själva dammen innehöll inga konstruktioner förutom den manshöga muren och dess inlopp mot vaskeriet. Bottnen utgjordes av berg som visade tydliga tecken på att ha bearbetats till en flat yta. 

Dammen utgrävd.

 

Vaskeriet visade sig vara fullt av mycket fint bevarade konstruktioner och det blir svårt att ingående kunna beskriva allt här utan att det blir förvirrande. Som tidigare nämnt kan man se på kartan att huset förmodligen har haft ett förhöjt tak, för att göra plats åt ett hjul som funnits i en hjulgrav. Denna hjulgrav låg mycket riktigt på denna plats, husets golv runt graven har utgjorts av stora kalkplattor, samt trägolv. På varje sida av hjulgraven fanns stora kalkstensfundament bestående av flata kalkstenar som lagts i skickt. Rester efter järnbultar och ugröpningar i kalkstensfundament vittnar om en bastant anläggning som burit upp det stora vattenhjulet.

Dammen i förgrunden och vaskeriet med sin hjulgrav.

 

Vid denna tid på sommaren hade vi stora problem med det varma vädret. Dels gjorde värmen det svårt för oss att arbeta med heltäckande klädsel och gummihandskar. Månaden hade varit ovanligt torr vilket gjorde att maskinerna som körde omkring på området rörde upp virvlande dammoln med gul arsenikfylldsand vilket tvingade oss att ständigt bära mask i den outhärdliga hettan. Då den torra luften var som värst och vi hivade iväg spadtag med sand evaporiserades sanden i luften i ett glimmande moln. Sanden i det gamla valvslagna utloppet från hjulgraven ut i Åmmelången var svart, tung och dyig. Här förekom såpass höga blyvärden att personalen på Vectura ansåg att sanden borde kunna säljas som bly.

Kalkhällar och hjulgraven.

 

Hittills hade vi grävt fram de hus som gav oss information om gruvindustrin och det arbete som utfördes på platsen. Vi skulle snart vända blickarna mot öst där förvaltarens hus legat tillsammans med diverse ekonomibyggnader. Det var dags att börja nosa på de sociala förhållanden på platsen, som husen vi skulle gräva fram kunde avslöja något om. Vi ville veta mer om männiksorna som arbetat på platsen lämnat efter sig spår efter deras vardag, arbetsföremål eller finare föremål som ägts av förvaltaren. Men mest av allt gladdes vi åt att det fanns träd som skulle ge oss skugga om dagarna.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Grattis arkeologivärlden

Så kom då äntligen kulturministerns svar på hur hon ville gå vidare med remissen om förändringar inom det uppdragsarkeologiska systemet. Svaret blev att hon inte ville gå vidare. Anledningen, som den såg ut i det forum jag läste på, var framför allt att Länsstyrelserna såg negativt på förslaget. Men som jag ser det måste det även ha berott på andra tunga instansers negativa syn, jag tänker då på Riksantikvarieämbetes (samhällsavdelningen) och Trafikverkets svar. Även de privata aktörernas svar måste ha vägt tungt, där flertalet ”stora”aktörer såg negativt på saken, bland annat den äldsta privata firman, Arkeologikonsult. Man såg negativt på saken trots att man egentligen var en vinnare på förslaget. Jag tänker då på att lagen om offentlig upphandling är något som främst berör offentlig förvaltning och inte  privata aktörer, det betyder att privata aktörer kan sluta uppgörelser om hur höga belopp som helst utan upphandling. Med andra ord skulle alla vi privata aktörer, om förslaget gått igenom, kunnat arbeta mot de stora byggbolagen utan upphandling. Om jag har förstått det hela rätt.

Den stora vinnaren i det här är givetvis våra fornlämningar. I och med att kulturministern inte går vidare så kommer våra fornlämningar fortfarande att vila i händerna på kompetenta personer. När de måste tas bort kommer det fortfarande att finnas en garant i Länsstyrelsen om att det görs på ett seriöst och proffsigt sätt.

I den notis jag läste stod det också klart uttryckt att kulturministern ville arbeta vidare mot en ”bättre och mer fungerande konkurrens”. Om jag skulle få önska mig något av dig, kära Lena Adelsohn Liljeroth, som skulle kunna ge en bättre och mer fungerande konkurrens så är det mer pengar till de avdelningar på Länsstyrelserna som hanterar uppdragsarkeologiska ärenden. Pengarna skulle vara öronmärkta med ”pengar till nyanställning av handläggare, får ej röras för andra ändamål”.

Tolka inte ovanstående fel nu. Jag tycker inte att Länsstyrelserna gör ett dåligt jobb idag utan tvärtom. Jag tycker att de allra flesta handläggarna på de olika Länsstyrelserna gör ett jättebra jobb utifrån sina resurser. Att ni orkar med……ni borde få en kollektiv förtjänstmedalj från RAÄ. Men om det fanns resurser till fler handläggare på de mest utsatta Länsstyrelserna, det vill säga de Länsstyrelser som hanterar flest ärenden i landet så skulle det innebära färre ärenden per handläggare. Det i sin tur skulle innebära att det fanns mer tid till varje ärende, små som stora och då skulle det finnas tid och ork att fördela ärendena jämnare. Dom flesta Länsstyrelser klarar detta galant trots en hög arbetsbörda, det har vi om några sett som bara har verkat i 1 1/2 år på marknaden och ändå fått förtroende från flera Länsstyrelser att ta större och större uppdrag. Men ändå, mer pengar till fler handläggare ger bättre förfrågningsunderlag, bättre dialog osv…Fanns det mer pengar skulle handläggarna ha tid att förkovra sig mer genom att åka på seminarier och konferenser. Visst är dom/ni ute på det här men allt som ofta har åtminstone jag hört från flera av er att ni gärna hade velat åka på något speciellt men det finns inte tid. För mig är det fullständigt självklart att om det är några som borde få förtur och prioriteras så är det handläggarna på Länsstyrelsen när det kommer till att ta del av det nyaste i branschen.

Så låt oss unisont smälla champagnekorkar och glädjas åt att rond 1 gick till den (så gott som) enade arkeologibranschen.

Till sist vill jag bara avsluta med lite bilder från vackra Bergslagen i höstskrud. Jag och Helmut var och gjorde ett jobb på Bråfors bergsmansgård tillika ett av Västmanlands kulturreservat. Så här vackert var det förra veckan utanför Fagersta.

Delar av byggnadsbeståndet på gården

Mangårdsbyggnaden som idag är ett museum.

Interiören i stora salen på mangårdsbyggnaden.

Tack Erik för kaffe och smörgåsar, lunch samt trevligt och inspirerande sällskap.

Vaskverket i Johannesborg del II: Juni.

Av: Johnny Rönngren

I och med bortschaktningen av den förgiftade jorden består vårt arbete i att övervaka schaktningen och dokumentera de anläggningar och konstruktioner som vi därefter påträffar. Inför detta hade vi hjälp av två äldre kartor från 1829, och 1851 en god bild av de hus som funnits på platsen och vilken funktion som de kan ha haft. Här förekom bland annat ett bokverk, malmbod, mjölföringsbod, klensmedjor, konstgjorda dammar och vattenleder, vaskverket, diverse ekonomibyggnader såsom lada och visthusbodar, källare, dass och till slut även förvaltarens bostad. Att lokalisera dessa husrester blev inte svårt då de flesta ännu var fullt synliga ovan mark med tydliga stengrunder som skymtade bland grästuvor, djupa stenklädda hjulgravar inne i skogen, även bevarade träkonstruktioner som vid vaskverket fanns kvar väl synligt. Så gott som samtliga hus som syntes på kartorna kunde lokaliseras.

Bild 1: Karta över Johannesborg.

Tidigare har endast ett koboltverk undersökts i Sverige, nämligen Sophiendals glasbruk och blåfärgsbruk vid Los i Gävleborg. Tillsammans med vår undersökning kan resultaten i Johannesborg hjälpa oss att redogöra för en typ av industri som Sverige under en tid var ledande i.

De områden som först blottlades av schaktmaskinen var mjölföringshuset och malmboden. I dessa hus har kobolten förvarats mellan olika steg i arbetsprocessen. Malmboden innehöll den grova malmen som skulle krossas. Därefter vaskades den krossade malmen och det färdigvaskade mjölet förvarades i mjölföringshuset.

Bild 2: Utsidan av malmboden.

På samma plats som kartan utvisade framträdde ur den gula sanden resterna av den träbyggnad som ska ha varit malmboden. Det var fantastiskt att se de delar av träkonstruktionen som var bevarade; den ena långsidan av ett ca tio m långt hus tillsammans med ett trägolv. Huset bestod av fyrkantstimmer, och insidan av huset bestod av ett flertal bås. Vi misstänkte att det var i dessa bås som man hade förvarat malmen, och mycket riktigt fann vi snart en hög med malmsten i ett utav båsen.

Bild 3: Borstar rent golvet till malmboden.

Mjölföringshuset har som kartan visade legat vid vattnet nära vaskverket. Här kunde man tydligt skönja resterna av ett stort hus med smala stensyllar. När vi grävde fram golvnivån kom färggrann färgfläckad jord och sand fram, ömsom röd, turkos och gul. Det var mask på då sådana färger observerades. Man kunde snart även förnimma och känna igen lukten av den giftiga marken. Under golvytan till huset påträffades konstruktioner av träfack som fyllts med sand. Dessa träfack har förmodligen byggts för att stabilisera den vattensjuka marken som omger området för att således ge huset en god grund. 

Bild 4: Närmast dammen med vaskeriet på andra sidan muren

Medan vi blev färdiga med malmboden och grävde fram mjölföringshuset började vi förbereda inför utgrävningen av vaskverket och dess anslutande damm. Höga värden med arsenik och bly i jorden och sprakande färgupplevelser utlovades av inspektörerna på Vectura.