Promemorian igen

Av: Annica Ramström

Det har som vanligt varit intressant att läsa de remissvar som kommit in angående kulturdepartementets promemoria om att lägga Uv under Historiska museet. Många av svaren har en liknande ståndpunkt som den jag framförde här tidigare. Det beror givetvis inte på att så många läser min blogg och tycker att jag har idéer man kan använda sig av utan det är allmänt tankegods som snarare ska ses som strömningar i tiden.

Anledningen till att jag vill återkomma till ämnet är inte att jag inte kan släppa det, för det kan jag, utan att jag tyckte mig kunde förnimma en outtalad och vid ett tillfälle uttalad åsikt där man från beslutande myndigheter ifrågasätter att den arkeologisk uppdragsverksamheten är konkurrensutsatt och inte bedrivs med monopol. Jag har länge misstänkt att denna fråga inte givits tillräcklig diskussionsutrymme och därmed inte anses avslutad av somliga. Om jag har rätt och det är så, är det allvarligt.

Att uppdragsarkeologi ska vara konkurrensutsatt är beslutat av kulturdepartementet, vilka är de som ytterst bestämmer över hur uppdragsarkeologi ska bedrivas. Dom är så att säga ”The Boss”. Alla vi andra har att följa det som bestäms oavsett om vi delar deras åsikter eller inte.

Jag jobbade själv på Uv när jag i början av 1990-talet insåg att det fanns en privat firma, Arkeologikonsult, som bedrev arkeologisk uppdragsverksamhet. Men hur snacket gick då och hur det gick till när uppdragsarkeologin blev konkurrensutsatt minns jag dess värre inte, det kan ju inte bara ha kommit. Eller gjorde det? Är det därför frågan om ett statligt monopol fortfarande lever för somliga? För att de aldrig fick en möjlighet att debattera? Det känns nämligen så konstigt att som företagare i branschen läsa remissvar där frågan om verksamheten ska vara konkurrensutsatt eller en enbart statlig  angelägenhet tas upp, uttalat och outtalat. Borde inte den frågan ha klarats av för över 20 år sedan då den var aktuell?????Är det förenligt med god ämbetsmannased (då menar jag inte RAÄ) att ha en åsikt som verkar direkt diskriminerande mot en stor grupp utövare och där det dessutom är lagstadgat att verksamhet ska vara konkurrensutsatt? Måste inte alla vi som är i branschen följa det, oavsett om vi är utövare eller belsutsfattare? Eller det kanske är så att kulturdepartementet måste backa bandet 20 år (även om det känns mycket märkligt) och ta frågan om konkurrens eller monopol en gång till så att alla är med på båten.

Vi är nämligen ett helt gäng företagare, som tillsammans har ungefär lika många anställda som den statliga uppdragsverksamheten och det vore bra om vi en gång för alla kunde få veta vad det är som ska gälla, även om vi tror oss veta det. Vi har nämligen sett till att det överhuvudtaget finns en kår av yngre arkeologer som är verksamma idag och den välgärningen har vi tänkt fortsätta med. Det är också vi som suger upp de unga, duktiga, disputerade till våra företag. Om det inte är vetenskaplighet så vet jag inte vad det är. Jag vill här också ta möjligheten i akt att påpeka att det visst bedrivs metod- och teknikutveckling inom de privata företagen. Det finns faktiskt konkurrerande tekniksystem, Intrasis är inte allenarådande, där det också bedrivs utveckling. Jag vill bara säga det så ingen förleds att tro att det står stilla på alla andra fronter utom statens.

 

 

 

Uv under Historiska Museet?

Av: Annica Ramström

Fast vi inte är remissinstans och heller inte tänker komma in med något spontant svar så kan jag inte så här en fredagseftermiddag låta bli att kommentera på det här forumet.

Alla som har orkat med att läsa regleringsbrevet för RAÄ 2013 måste ha reagerat precis som jag – var finns Uv. Det var visserligen ett litet kort brev, men i alla fall. Uv omnämns bara lite kort och då handlar det såklart om ekonomin. För er som är intresserade av det hänvisar jag till att ni googlar på Riksantikvarieämbetet regleringsbrev 2013.

När jag läst det sa jag till min rumskamrat – Här är något lurt, varför nämns inte Uv överhuvudtaget? Att Uv ligger under ytterligare en utredning, det var och är känt, även vad de kommit fram till. Men när jag läste regleringsbrevet så fick jag ändå en känsla av att det skulle bli en bolagisering och att det var därför Uv utelämnats i regleringsbrevet.

Men som alltid när det gäller Uv så är det inte det mest givna och uppenbara, det är alltid något som man aldrig hade kunnat föreställa sig. Jag fick ett fullständigt fnitteranfall. Även om det finns delar av kulturdepartementets promemoria som jag verkligen delar så känns det ändå inte helt rätt att damma av en 8 år gammal (7 år om man är snäll) utredning. Det har hänt en del sedan sist skulle jag vilja säga.

Det som jag uppfattar som verkligt bra är avskiljandet mellan myndigheten Riksantikvarieämbetet och Uv. Precis som man skriver så är det här en gammal fråga, myndigheten kan inte, ska inte, bör inte vara kontrollmyndighet över sin egen utgrävningsverksamhet. Även om jag under mina år på Uv aldrig upplevde att det var något problem, så är det de facto ett problem. Det är samma  problem som polisen har när dom utreder sig själva. Det är inte etiskt försvarbart. Så ett överflyttande av Uv från RAÄ till SHM är en vinna-vinna situation för både Uv och RAÄ, hur det för SHM tänker jag inte spekulera i, även om jag har mina aningar.

Det som jag tycker är riktigt dåligt i promemorian är kulturdepartementets belysning över varför det fortfarande behövs en statlig utgrävningsverksamhet. Det undrar nämligen jag också? Citat från promemorian  ”Utredningen ansåg att den statliga arkeologiska undersökningsverksamheten därför även i framtiden bör garantera att det finns någon som kan utföra undersökningarna oberoende av art, omfattning, geografisk placering och rådande konkurrensförhållanden.” Jag kan vara lite trög – man jag förstår inte det här betyder det här att länsstyrelserna idag har svårt att hitta aktörer som vill ta uppdrag? Det tror inte jag på och jag tror inte heller att de uppdrag Uv får från Länsstyrelserna beror på att ingen annan vill ha dom. Jag tror inte heller att det idag bara är Uv som kan ta riktigt stora anbud och klara av det, jag skulle på rak arm kunna namnge tre aktörer som klarar det precis lika bra. Jag anser att promemorians del som handlar om behovet av en statlig aktör är undermålig, det finns inget i den skriften som övertygar mig.

”På många håll i landet skulle det i dag inte finnas en marknad med flera konkurrerande aktörer på uppdragsarkeologi-området om inte verksamhet bedrevs också i statlig regi” (promemorian s 7). Vilka marknader är det? Vis av erfarenhet vet jag att när Uv lämnar en region bildas nya företag under förutsättning att det bedrivs uppdragsarkeologi i någon större mängd. Norrlandslänen har inte någon större volym, det räcker knappt till länsmuseerna, så där behövs inte Uv. Är det Skåne man tänker på? Jag skulle vilja veta vilka marknader där rör sig om, vi kanske är intresserade…..

Här kommer min favorit – ”Antalet aktörer är ofta fåtaliga och om inte staten i nuläget agerade på marknaden skulle det finnas risk för monopolliknande situationer som skulle kunna hämma effektiviteten och leda till stora kostnadsökningar.” Jag säger bara timpriset – vem leder till kostnadsökningarna? Det enda som motiverar en statlig aktör är som prisgarant, det vill säga att hålla ner timpriset. Vi privata aktörer (här räknar jag in aktiebolag, enskilda firmor och stiftelser) är idag cirka 150 kronor billigare i timmen än det statliga alternativet, så nu vill jag fråga kulturdepartementet, vem är det som står för kostnadsökningarna? Det finns ett en anledning till att vi är billigare, vi är nämligen effektivare när det kommer till den administrativa överbyggnaden. Vi har inte en stor stab med människor som inte är debiterbara, det har vi inte råd med. Vi kan nämligen inte låna pengar för att vår verksamhet ska gå ihop, eller jo det kan vi, genom att pantsätta vår hus och bostadsrätter. Så nu frågar jag – var finns den konkurrerande rättvisan i detta – ska vi ha en konkurrensutsatt uppdragsarkeologi ska den vara på lika villkor – det är den inte idag. Det finns inte en bank i världen som skulle låna ut pengar till den här verksamheten utan täckning för lånen,

”I valet av verksamhetsform (för UV min anm) ska också vägas in att många arkeologiska undersökningar är att jämställa med forskningsprojekt och att den vetenskapliga processen är att betrakta som ett allmänintresse.” Kära kulturdepartementet vad tror ni att vi övriga aktörer på marknaden pysslar med? Navelskåderi? Vi, samtliga aktörer, tar uppdragsarkeologi på största allvar och ser, precis som våra kollegor på Uv, allmänintresset i det vi gör. Idag är alla aktörer på marknaden mycket väl medvetna om vårt förmedlingsansvar och de allra flesta har en kommunikationsplan för detta.

Medan vi förnyar och förbättrar våra kommunikationsplaner och funderar över våra timpriser så snurrar den statliga karusellen vidare i någon sorts berg-och dalbana.

 

Om andras bloggar

Av: Annica Ramström

Jag har redan från början sagt att jag inte ska skriva om mig själv i den här bloggen, men nu kan jag inte låta bli för nu har jag läst om en annan persons blogg, Magnus Ugglas. Han var tidigt ute med att blogga, redan år 2007 faktiskt, och hans blogg har givits ut i en bok som heter ”Jag hade en gång en blogg”. Det bland det roligast jag läst någonsin. Läs den. Jag fick själv låna den av en vän när jag bekände en sak;

Jag har under hösten följt ”Så mycket bättre” på tv. Jag tittar väldigt lite och väldigt riktat på tv, vilket gör att dom få gånger jag tittar har jag företräde till familjens tv. När jag sa att jag skulle följa ”Så mycket bättre” den här säsongen häpnade hela familjen. Det fanns så klart en anledning, eller två…Under min sena tonår var jag hysteriskt kär i Olle Ljungström, vi frekventerade samma ställen och jag såg honom ofta. Så när jag fick se att han skulle vara med ville jag inte missa det för någonting i världen. Det klart att jag känner till en del av turerna kring honom, det gjorde mig ännu mer nyfiken. Det var inte bara det, jag var också hysteriskt kär i Magnus Uggla under samma period. Han gick också på samma ställen och jag tyckte han var skitsnygg och cool. Så i samma serie skulle två av mina ungdomsförälskelser vara med, bara att bänka sig.

Det här med Magnus Uggla bekände jag på en mindre tillställning vilket fick mina vänner att skratta hysteriskt. Olle kunde dom förstå med Magnus. Jag hävdar fortfarande att han var skitsnygg och cool. Någon vecka senare fick jag låna boken och som jag skrattade. Om ni tänker läsa den så sluta här.

Annars läs vidare. Jag tänker återberätta en sekvens som jag tyckte var skitkul. Magnus Uggla hade fått med/lånat ut/fått betalt för att ha med ”För kung och fosterland” på SingStar. Kommer ni ihåg det??? Singstar alltså??? Och som en present får han hem skivan där ”För kung och fosterland” finns med. Han bestämmer sig då för att hela familjen, dvs. hans själv, fru och två barn samma kväll ska sjunga SingStar. Tävlingsmänniska som han är tänker han givetvis sjunga sin egen låt för att vara bäst. Det var bara det att när han satte igång och sjunga låten till slutet, med familjen samlad och han ska glänsa, så visar SingStar på uruselt.

Jag kan inte återge det men just det blogginlägget är så kul, jag skrattade så jag kiknade. Nu kan jag konstatera att Magnus Uggla är inte bara snygg, han har också humor och kan uttrycka den.

Vi går in på vårt fjärde år

Av: Annica Ramström

Ni som följer oss på FB-sidan kanske har sett att jag idag lade ut en blänkare om att vi går in på vårt fjärde år som företag. Det känns nästan overkligt, att åren gått så snabbt. Det är kanske dags att lägga bort det där med nystartat som följer med som ett mantra. Vi lyckas ofta få in det där med att vi är nystartade, men som sagt det är nog inte relevant längre.

Den stora skillnaden idag mot när vi hade varit igång i något år och såg att det verkade fungera är att vi idag tänker mer framåt än att bara överleva. Idag drar vi upp både långsiktiga och kortsiktiga mål för verksamheten och har lärt oss tänka företagsstrategiskt och företagsekonomiskt i olika frågor. En oanad talang som vi sitter inne med är att vi är bra på att lägga budget. När vi tittar på budget mot uppnått resultat så skiljer det inte många %, man får ut procentsatsen ur bokföringen där 100% är när budget och utfall är exakt lika, vilken knappast torde hända.

Vi brottas givetvis med samma utmaningar som alla andra i branschen, hur man ska motverka alltför stora ekonomiska svängningar, det vill säga toppar med många grävningar kontra perioder med färre. Där tror vi oss kanske ha en idé om hur man motverkar detta och får ett stabilare flöde genom att laborera med personal och beställda timmar.

Det har med andra ord varit tre mycket lärorika år där det kanske roligaste av allt har varit att få använda fler av sina kunskaper än dom arkeologiska. Vi har ju valt att sköta vår administration och bokföring själva istället för att lämna bort delar. Man skulle kunna tro att vi lägger väldigt mycket tid på detta men det gör vi faktiskt inte procentuellt sätt. Vi tar helt enkelt allt ansvar själva för våra projekt och följer inom företaget uppställda direktiv för hur projekt ska skötas, ungefär som vi gjorde hos tidigare arbetsgivare men utan mellanhänder, vilket gör att allt går så mycket snabbare. Att sköta ekonomi och bokföring själva gör att vi har total kontroll på vår ekonomi från timme till timme, dag till dag, år till år. Sedan har vi så klart hjälp av en auktoriserad revisor.

Jag är av naturen en person som vill att det ska hända saker hela tiden, förändra, göra nytt, blir otålig om det inte är något på gång, så det känns konstigt att säga att det känns lugnt och skönt nu när det bara rullar på med allting och det fungerar bra. Mitt nyårslöfte måste alltså vara: Låt bli!!!Det börjar kanske bli dags att lägga överskottsenergin på glasprojektet igen, där får man tänka nytt, förändra och röra runt. Jag menar inte att vi inte ska förbättra inom företaget, det måste man hela tiden, men ibland kan det bara få vara lite stiltje, lite rapportskrivande och kanske lite tjänstledighet för att arbeta med glasprojeketet.

GOTT NYTT ÅR PÅ ER!

Och så var det ytterligare en ny utredning om KML

Av: Annica Ramström

Jaha, då var det dags för nästa utredning från kulturdepartementet rörande KML och bland annat uppdragsarkeologin, går det inte med det ena så kanske det går med det andra.

Jag har i princip ingenting emot att en översyn av KML  görs i syfte att göra den mer tydlig och begriplig. När jag läste remissen, vi är inte remissinstans, men det brukar inte hindra mig från att läsa, det är trots allt en offentlig handling som vi alla kan reagera på om vi vill även om vi inte är remissinstans. Hur som helst, när jag läst remissen så var det ett enda ord som kom över mig. Det är ett ord som jag, ändå sedan de fackliga förhandlingarna i samband med neddragningarna av Uv 2009/2010, hoppades att jag skulle slippa använda igen. Ordet är KONSEKVENSANALYS.

Det är så roligt för det där med konsekvensanalys är verkligen ett modeord, alla älskar att använda det men ingen gör den. Eller en del gör något som möjligen skulle kunna ses som valhänta men godhjärtade försök. Nu säger jag det igen, man kan aldrig genomföra någon enda förändring utan att göra en RIKTIG konsekvensanalys. Hur många förändringar har inte gjorts med taffliga konsekvensanalyser som, när man sedan gör en utvärdering av konsekvensanalysen, har visat sig ge en helt felaktig konsekvens. Så en ordentlig konsekvensanalys hade visat alla de konsekvenser som det nya språket i KML kommer att medföra. Syftningsfel, sådant som är underförstått samt begreppsappraten hade samtliga kunnat undvikas eller förbättrats med en konsekvensanalys värd namnet. Man förstår ju direkt att det inte kommer att bli bra om någon verkligen läser vad som står, utan att ta hänsyn till syftningar och det som inte står. Eller det kanske är meningen att det ska bli så (fel).

Det som är lättast att rikta in sig på, och som jag också kommer att göra här, är att sätta ett årtal, år 1750, som gräns för fast fornlämning. Hur många är vi inte som förfasat oss över just den gränsen när det gäller Norges motsvarighet till KML. Hur mycket har inte det hämmat norsk arkeologi, fråga vem som helst av våra norska kollegor som arbetar med medeltid och historisk arkeologi (vilken är i det närmaste obefintlig i Norge).  Och nu vill Sverige göra en Norge, hur ska då norrmännen göra för att göra en Sverige?

Jag har under stora delar av mitt yrkesverksamma liv ägnat mig åt lämningar från 1500-talet och framåt, så det är klart att jag talar i egen sak på ett sätt, men man kan inte sätta en tidsgräns….Jag som har ett stort intresse av lämningar på landsbygden undrar hur man ska bete sig med alla dessa om- och påbyggda hus, om man inte får gräva yngre än 1750? Alla människor vet att byggnadsbestånd inte är något statiskt, det förändras och förbättras hela tiden inom gårdsmiljöerna, oavsett om det är på landet eller i staden. Ska man bara gräva och redovisa en del av husen, de som är före 1750 eller hur ska man praktiskt hantera detta? Visst, man kan skulle enligt förslaget kunna göra undantag, men det skulle i princip bli ett undantag varenda gång man går ut i fält på dessa miljöer. Redan idag regleras vad som ska grävas av Länsstyrelsernas kravspecifikationer och det fungerar bra. Vi gräver bara undantagsvis yngre lämningar.

Under senare år har jag också ägnat mycket tid åt vår tidiga svenska glasindustri. Den riktigt tidiga glasindustrin skulle med lagändringen ändå vara fast fornlämningen, men den intressanta övergången från små hyttor till industrier skulle helt gå förlorad då många av de nyetablerade industrierna på 1700-talet skulle hamna på fel sida om gränsen och därmed riskera att inte vara fornlämning. Det skulle innebära att möjligheten att studera denna intressanta process, som startade långt före uppkomst och nedläggning av Orrefors, skulle vara lika med noll. Eller jag, eller vem som helst som känner för det, skulle kunna gräva dessa komplexa och för forskningen till stora delar helt okända industriprocess utan någon som helst kunskap om arkeologisk metodik. Bara för att man har sett ett modernt glasbruk betyder det inte att man vet något om den tidiga glasindustrin. Möjligheterna till en förståelse för denna process skulle gå förlorad, som vi alla vet går det som en gång är grävt inte att gräva om, informationen är borta.

Nej, om jag får bestämma så ska det inte finnas någon tidsgräns!

 

Redo för höstterminen

Av: Annica Ramström

Höll på att få en smärre chock när jag skulle logga in och börja skriva på bloggen. WordPress hade gjort om sin hemsida och först trodde jag att jag kommit fel, tills jag insåg att det var rätt. Eftersom jag av princip inte gillar förändringar så blev jag lite lätt nervös, men när jag andats djupt och andats i en sådan där kvadrat så kunde jag navigera rätt igen.

Så nu är det hösttermin alltså. Så har det varit för oss i alla fall vårtermin, sommarlov och nu hösttermin. Vi har haft sommarledigt. På vårkanten hade vi rätt hyftsat med jobb och sedan tog det bara tvärstopp, några få jobb under sommaren och nu verkar det sätt igång igen. Det kändes lite märkligt att sitta på kontoret på det som ändå är vår bästa fälttid. Och inte fick vi ett speciellt soligt sommarlov heller. Om man nu ska vara ofrivilligt ledig så kan det väl ändå vara sol. Med ofrivilligt ledig menar jag inte att vi suttit och rullat tummarna, vi har skrivit rapporter, men man har ändå en lite större frihet än när man är i fält. Dessutom kan man gå raka vägen från kontoret till en uteservering utan att passera duschen.

Men nu är det igång igen, och regnet har inte lättat. Eftersom vi har en del små direktval så befinner vi oss lite här och där.  I början av oktober ska vi dra igång en stadsgrävning i hemstaden Örebro och kvarteret Lodet. Det var ett tag sedan det var någon mer omfattande slutundersökning i Örebro, så det ska bli kul. Kvarteret ligger inte i den mest centrala delen av staden, vid slottet och Stortorget utan i den norra delen, strax innanför tullen och invid stadens hospital.

Riksantikvarieämbetets höstmöte 2012

Av: Annica Ramström

Om ni inte har fått en inbjudan till Riksantikvarieämbetets höstmöte tycker jag att ni ska gå in på ämbetets hemsida, http://www.raa.se och läsa den. Och om ni har fått den så läs den igen. Ni som har följt den här bloggen kanske har börjat ana att jag har någon sorts torr och lite bisarr humor. Jag försöker att inte låta den skina igenom så mycket men ibland kan jag inte låta bli. Om ni läser inlägget om silverskatten som Arkeologikonsult hittade kommer ni kanske att förstå vad jag menar även om ni inte har samma sorts humor. Jag finner ofta det skrivna ordet lustigt, jag fann höstmötes inbjudan så rolig att jag till och med funderar på om jag ska delta.

Jag och Leif har varit i Svärtinge utanför Norrköping på en utredning och vi kom att tala om inbjudan för jag var lite nyfiken på om han också kunde se vad jag såg, och det kunde han. Det börjar oslagbart med årets tema ” Kulturarvet och det civila samhället”. Varenda människa vet ju vad motsatsen till den civila samhället är, eller hur? Det är det militära, det behöver man bara höra människor prata, läsa tidningar eller lyssna på radio och tv så vet man. Civil och militär är varandras motpoler som svart och vitt. Det tyckte jag var intressant direkt, att man valt att lägga fokus på vad som händer med kulturarv i krigsområden som Syrien och nu senast i Mali. Snacka om nutidsorienterat och framsynt. Men när jag läst lite till i inbjudan stod det klart att det inte alls var det civila samhället som en motsats till det militära som åsyftades. Nu måste jag ärligt erkänna att jag inte förstod vad temat handlade om alls för jag fick inte ihop titeln med innehållet. Då snöade jag in, som jag har en tendens att göra, på vad som menas med det civila samhället. Jag kan inte säga att det gjorde mig klokare. Jag googlade och jag funderade och vände mig till gamla filosofer, utan att få något svar. Sedan fick jag en förklaring av den gamla filosofen Leif, vilket senare stöddes av en av de grekiska filosoferna. Motsatsen till det civila samhället är det officiella i form av ämbeten, som i det gamla Rom eller Athen. Temat på årets höstmöte är alltså Kulturarvet och alla vi som inte tillhör ämbetssamhället. Det finns alltså en skillnad mellan ämbetssamhället och det civila samhället precis som mellan det civila och det militära. Inte ens mina 20 poäng i teoretisk filosofi hjälpte här men jag kanske inte begrepp något av den teoretiska filosofin egentligen utan det kändes nog bara så.

När man väl har förstått ovanstående blir första stycket oerhört roligt om man heter Annica Ramström, för då får man vet att om man deltar har man möjlighet att besöka verkligheten. Det är ju helt fantastiskt att denna möjlighet erbjuds, här har jag i min enfald gått omkring och trott att jag är en del av verkligheten, och så kanske jag inte är det. Fattar ni vad häftigt, det finns parallella världar i verkligheten inte bara på barnteve. Samtidigt blir jag lite orolig för jag är rätt nöjd med det som jag trott var verkligheten och vet inte om jag är beredd att bara så kasta mig in i det som egentligen är verkligheten, om ni förstår vad jag menar. Så jag tror nog jag stannar hemma för jag är inte riktigt beredd att kasta mig ut i ”verkligheten”, bara så där…

Ämbetsmännen på Forum Romanum gjorde också besök i verkligheten ibland har jag förstått, nu är jag seriös. Man kan nog säga att ämbetsmännens och det civila samhällets verklighet såg rätt olika  ut. När jag ser besök i verkligheten skrivet på papper blir magen orolig och lite nervös. Jag känner en lätt bismak i munnen. Låt besök i verkligheten vara att ämbetsmännen träffar glada skolbarn och medelålders damer på Malmö Museum och låt det inte vara ett krystat besök i någon av Malmös mångkulturella förorter, snälla arrangörer jag vill att det stannar vid en bismak.

Obs! Stora delar av detta är ironi och ett försök att läsa inbjudan på ett annorlunda sätt och skall endast ses som ett humorinslag, utom sista stycket.

 

Chocken i Karlstad

Av: Annica Ramström

Jag tänkte berätta lite om en händelse som inträffade i Karlstad. Vi har sedan någon vecka varit klara med grävningen i Karlstad och befinner oss nu centralt i Örebro. Vid gamla fängelset faktiskt. Vill ni läsa mer om grävningarna i Karlstad och vad vi hittade så kan ni göra det på vår hemsida http://www.arkeologgruppen.se

Ni som känner mig vet att jag inte har speciellt svårt att prata inför grupp. Jag brukar inte ha några problem när det kommer till att tala inför grupp även om den är stor. Men det fick jag i Karlstad, med lite otur kanske jag aldrig hämtar mig efter det här.

När vi hade grävt någon vecka eller två så gjorde Nya Wermlands Tidningen ett reportage om grävningarna vid Tingvallastaden. Det är ju inte så ovanligt att olika lokala media söker upp eller blir uppsökta av utgrävningar och skriver om dessa. Speciellt på sommaren då det är lite nyhetstorka och vikarier på redaktionerna. På NWT var det varken nyhetstorka eller någon vikarie som besökte grävningen och reportaget slogs upp på hela mitt-uppslaget i tidningen med jättefina lodfoton och texter. Ni som har kollat in oss på FB kanske har sett bilderna. Som ni vet så är det gängse att man har en förmedlingsplan när det kommer till lite större utgrävningar, och en del i vår förmedlingsplanen var att ha traditionella visningar av grävplatsen. Vi hade redan innan tidningen gjort reportaget haft visningar som inte drog speciellt många besökare kanske 5-7 personer så där. Som sista, avslutande, mening stod det i reportaget att vi skulle ha en visning av grävplatsen nästföljande måndag på kvällen.

När måndagskvällen  kom hade vi duschat och satt på oss vanliga kläder. Vi bestämde att alla vi tre som var kvar i Karlstad skulle gå till utgrävningen tillsammans och senare bestämma vem som skulle ta guidningen. Två av oss som var med har en ganska lång erfarenhet av hur det ”brukar” vara när man visar en plats. Om det inte är något extraordinärt, vilket det inte var i Karlstad, brukar det komma 20-30 personer ungefär om det bra väder, är vår erfarenhet.

När vi kommer fram till grävningen, cirka 10 minuter, före utsatt tid står det ett 20-tal personer och väntar. Då gör vi vårt riktiga genidrag, tyckte vi då, vi satte igång en tur och eftersom det då bara var ungefär fem minuter kvar till utsatt tid, så skulle vi köra med ytterligare en tur, vi tyckte då att det skulle kunna bli en bra fördelning. Så där, med lite tur 20 personer i varje grupp, lite lagom stort och en bra uppslutning tyckte vi.

Vad vi inte hade räknat med var att dom som tänkt gå på visningen kom så där 1 minut före utsatt tid. Vi hade då gjort upp om att jag skulle ta grupp nummer två . När domkyrkoklockan slår sex står det ungefär 150 personer utanför staketet och vill in och se grävningen. Det var givetvis helt fantastiskt men en aning chockartat då vi inte förberett med megafoner eller andra hjälpmedel för att höras, dessutom rörde det sig inte om världens största utgrävningsyta.

Vi löste det hela, givetvis. Att vara utrustad med ett problemlösande sinne och att ha lätt för att improvisera gör inget i dom här sammanhangen. Vi körde vår visning och delade upp gruppen i två, där den ena gruppen bestod av personer som hade svårt att röra sig och inte kunde gå ner i schaktet, dom kunde då stå på ena sidan av schaktet. Nere i själva schaktet kunde vi köra två visningar tack vare att vi hade en så fin välbevarad stenlagd gata att stå på.

Allt som allt visade vi tre grävningen för cirka 180-200 personer den kvällen. Betänk då att vi vid tidigare visningar haft betydligt färre besökare. Allt detta för att tidningen gjort ett så fint reportage och att vi fick med visningstiden i reportaget. Jag tror aldrig vi hade haft den mängden besökare annars. Så vill man ha riktigt välbesökta visningar utan att rikta sig specifikt till någon grupp så försök få ut visningstiderna i samband med ett reportage. Det gör susen. Det är helt fantastiskt att tänka på hur många Karlstadbor som träffade varandra där och kom att spontant diskutera Karlstads historia. Och det var en väldig åldersblandning också. Jag lyssnade runt lite och dom flesta hade aldrig tidigare besökt en arkeologisk utgrävning utan blivit intresserade tack vare reportaget. Så kan man tillbringa en kväll i Karlstad. Tyvärr kan vi inte visa några bilder från evenemanget eftersom man inte får lägga ut bilder på personer hur som helst.

 

 

Tillbaka i Karlstad

Av: Annica Ramström

Sedan någon vecka tillbaka är vi återigen i Karlstad och det känns riktigt roligt. När jag klev av tåget i måndags kändes det som att vrida klockan ett år tillbaka i tiden. När jag kom fram till bygget var det flera ansikten jag kände igen, inte bara mina kollegors. Vid incheckningen på hotellet fick jag ett av mina favoritrum mot baksidan, så allt känns positivt och roligt.

Det är verkligen en ynnest att få gräva så många tomter i ett kvarter som vi har fått gjort i och med att vi vann anbudet på den här grävningen. Som en del av er läst i tidigare blogginlägg gjorde vi både en för- och slutundersökning av ett antal tomter i samma kvarter förra året. Då grävde vi i den sydvästra delen, på södra sidan om gamla Herrgårdsgatan, nu gräver vi i den nordöstra delen. Enligt äldre historieskrivning om Karlstad skall det på en av de tomter vi gräver ha legat en beryktad krog, Byhls krog. Det ska bli spännande och se om vi kan hitta material från den. Vilket sorts fyndmaterial  kan man tänka sig att hitta från en känd och beryktad krog. Om jag inte missminner mig ska det ha gått ganska vilt till på krogen.

I går gjorde vi den sista schaktningen och idag har vi börjat rensa. Vi har fått fram den äldre Herrgårdsgatan som delat kvarteret. Förra året hittade vi bara gatans sättsandslager men i år har vi hittat den stensatta gatan. Det verkar som man i samband med att gatan togs ur bruk tagit vara på stenen och återanvänt den på någon annan plats. Gatan togs ur bruk efter den stora branden 1865 som ödelade i stort sett hela Karlstad. På bilder som togs efter branden ser det mer eller mindre ut som en krigsskådeplats med rykande ruiner och enstaka skorstensmurar som står kvar. Det gör att Karlstad inte har så mycket kvar av sitt äldre byggnadsbestånd tyvärr. När staden skulle byggas upp igen bestämde man sig för att göra gatorna  bredare än innan för att inte samma sak skulle hända igen.

Förutom gatan har vi ett antal byggnader som vi nu håller på att rensa fram. Man kan säga att vi har hus mot gatan och delar av bakgårdsmiljöerna. Jag återkommer med lite bilder senare när vi hunnit rensa.

Mot nya mål och visioner

Av: Annica Ramström

Det har varit lite segt med bloggandet ett tag. Många blir trötta när hösten kommer, själv blir jag trött av vårsolen. Så lite allmän seghet är orsaken till tystnaden.

När flera av våra kollegor åkte iväg till soliga och mysiga ställen för att möta våren åkte vi istället till ett kylslaget Helsingfors för att dra upp nya mål och visioner. Visst låter det lite fräckt, mål och visioner, nästan som ett internationellt storföretag. Men som ni vet något sådant rör det sig inte om.

En väg att lyckas med företagande är att ha realistiska mål, både kortsiktiga och långsiktiga. Men också att ha en idé om vad man vill med sitt företagande. Vi har att fundera över om vi kan och vill växa, och hur stora skulle vi i så fall vilja bli. Vad är realistiskt och vad var vår ursprungliga målsättning. Vi tror att vi har en realistisk idé om hur stora vi vill och kan vara om 5 år.

Anledningen till att vi valde att göra det här nu var att vi nått de kortsiktiga mål vi satt upp för firman. Tidigare hade vi inga uttalade långsiktiga mål eftersom vi inte visste om företaget skulle fungera ekonomiskt. Så det behövdes alltså båda delarna, kortsiktiga och långsiktiga mål. Det kändes inte längre som den stora utmaningen att få firman att fungera administrativt och ekonomiskt även om det är ämnen som alltid finns med.

När vi var i Finland stängde vi av våra mobiler för datatrafik vilket gjorde att vi inte hade koll på e-posten under dom dagar som vi var i Finland. Hade vi haft det skulle vi kanske ha modifierat vår ambition när det gäller anbud och anbudsskrivande. Av flera skäl ligger vi alltid lite lågt, så också när det gällde det kortsiktiga målet att vinna anbud. Eftersom kortsiktiga mål är just kortsiktiga så är det bra om dom är satta så att dom går att uppfylla, kanske inte alla men de flesta. Så redan när vi fick igång e-posten insåg vi att vi kanske skulle ha satt lite högre mål när det gällde att vinna anbud, för då fick vi veta att vi vunnit anbudet kv. Tingvallastaden i Karlstad. Det kändes förstås kul eftersom det är det första anbud vi vinner.

Ingen av oss kommer att delta på Nordic TAG nästa vecka. Vi hade gärna velat men det ligger vid en dum tid för oss. Vi måste skriva klart ett par rapporter, det är ny fräsch säsong så men vill ha skrivbordet rent. Vi måste planera för att sätta igång grävningar. Men vi hoppas att vi ska kunna delta nästa gång då vi tycker att det är en viktig konferens.

Och jag ska försöka komma över min vårtrötthet.