Av: Annica Ramström

Varje gång jag sitter och jobbar på tåget blir jag lika fascinerad över hur lätt och smidigt det är med kommunikation idag. Jag känner mig helt uppfostrad i idén om att det fasta kontoret med sina fasta kontorstider. Du går till ditt bestämda skrivbord där du sitter mellan klockan 08.00 till 17.00, från måndag till Thank God it´s Friday. Hur många minns den gamla rullen?

Det där känns helt förlegat idag.  Idag är arbetsplatsen där du befinner dig. Givetvis beroende på om din arbetsgivare tillåter det eller inte. Nu idag har jag på tåget till Norrköping redan hunnit jobba i 1 timme som jag annars hade såsat bort. Det är absolut inget fel i att såsa bort sin tid på tåget och bara låta landskapet fara förbi utanför fönstret. Men jag åker så mycket tåg att tiden på tåget bara känns som väntan, väntan på att komma fram. Det är också fascinerande hur en medresenärer agerar på olika sträckor. Sträckan Sthlm-Örebro har jag åkt en del som ni vet, där arbetar folk på tåget mest hela tiden, medan sträckan Sthlm-Norrköping sover folk mest. Trots att tåget går med typ 1 minuts mellanrum på morgonen. Vad beror det på? Är dom som jobbar på sträckan Sthlm-Örebro mer ambitiösa eller smittar arbetslusten av sig?

Eller ta det här med telefoner till exempel. När du slår ett nummer idag har du ingen aning om var den du ringer befinner sig. Då tänker jag så klart inte på mobiltelefoner, för det är ju hela poängen med att vara mobil. Jag tänker på telefonnummer som börjar med vad som uppfattas som ett riktnummer och du tror att du hamnar i, som i vårt fall, Örebro men i själva verket är det en mobilväxel så den som svarar kanske står i på en åker i Östergötland. Sånt fascinerar mig för det öppnar oändliga möjligheter för hur människors arbetsliv ska se ut.

Att jag ofta är så insnöad på det här med modern kommunikation är för att jag kan se hur det skulle kunna underlätta för människor i arbetslivet. För många, inklusive mig, har det varit svårt eller är svårt att få ihop arbetsliv och privatliv. Men vi är ju så dedicerade till vårt yrke att det nästan är skrivet med osynligt bläck att man inte får klaga. Jag uppmanar er arbetsgivare att släppa människorna fria och låta era anställda arbeta när, var och hur det passar dom själva. Ni anar inte vad ni får tillbaka. Sedan finns det givna situationer när man måste befinna sig på en given plats vid en given tidpunkt men det är så självklart att jag inte ens tänker ta upp det.

Jag tänker på stora delar av vårt skrivande. Det kan i princip ske när, var och hur som helst. Många tror att man inte får något gjort när man inte har sitt skrivbord att gå till, jag skulle vilja säga tvärt om. Nu får jag mycket mera gjort än jag någonsin fick när jag gick till min fasta arbetsplats. Jag blir inte avbruten eller distraherad vilket gör att allting går så mycket snabbare för mig. Jag slipper sitta och oroa mig för att jag saknar inspiration, egentligen skulle behöva följa med äldsta sonen på tidig träning osv. Jag kan koppla bort allt sådant för det är bara att ha dålig inspiration och ta en promenad istället, då kommer kanske inspirationen. Det gör inget om jag ringer min sjuka farmor och pratar med henne 1 timme och det är mitt på dagen och ordinarie arbetstid, jag jobbar igen det. Det viktiga och det enda viktiga är att deadline hålls. Inte hur du gör för att komma i mål.

Hos oss jobbar vi flexibelt och det ska vi fortsätta  med till nytta och nöje för våra medarbetare och därmed för arkeologin.

Advertisements
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s