Apropå att rusta det svenska kulturarvet

Av: Annica Ramström

I morse kände jag återigen den där välbekanta känslan av ilska som kommer ångande som ett lok och ger svettningar, eller kan det möjligen vara vallningar. Oavsett vilket så berodde det på sidan 8 och 9 i DN.

”Att få bukt med långtidssjukskrivningarna var ett av regeringens viktigaste vallöften. I budgeten utlovas nu att utförsäkrade ska få jobb genom att rusta upp det svenska kulturarvet. Regeringen satsar 800 miljoner kronor på att ge personer med nedsatt arbetsförmåga arbete inom kultursektorn.” DN 13/9 2011 s 8.

Det är väl behjärtansvärt, att långtidssjukskrivna och personer med nedsatt arbetsförmåga bereds möjlighet till arbete, menar jag. Att det dessutom är meningsfullt gör bara det hela bättre. Men det finns två saker jag vänder mig emot, det är en sak som inte hör hemma här och en sak som hör hemma här.

Vi börjar med det som inte hör hemma här. Hur f……….n vore det om det någon gång satsades på meningsfulla arbeten vikta åt arbetslösa ungdomar. Och det som kanske hör hemma här – en satsning på att de utbildade inom kulturarvssektorn får ett meningsfullt arbete inom sin branschen som betalas med anständiga löner och inte genom lönebidrag eller andra former av för personen i fråga lågt betalda ( i lön sett) insatser.

Jag reagerar starkt på ett uttalande i samma artikel där Lena Adelsohn Liljeroth ”bedömer att det finns ett stort behov bland landets museer, bibliotek och arkiv att uppdatera och se över samlingarna. ” Hur har då detta behov uppstått kan man undra, eller är det något att undra över? Kan det möjligen bero på att dessa museer, bibliotek och arkiv har fått sina anslag neddragna år efter år efter år. Eller har det ingenting alls med saken att göra? Jag bara undrar hur en kulturminister kan tillåta att ett så stort behov uppstår? Är hon inte minister över detta eller??????

Hade det i från början givits anslag till detta, då jag utgår från att det i de fall det finns regleringsbrev, står åtminstone någonting om att uppdatera och se över sina samlingar, hade detta behov inte uppstått. Museer är per definition en plats för samlingar, även om fler och fler, hellre lånar in föremål än har egna samlingar. Men för att kunna låna in föremål måste det finnas någonstans att låna från, eller hur? Som jag ser det har regeringen misskött sitt uppdrag då dessa behov av uppdatering och att se över samlingarna uppstått. Man har helt enkelt inte avsatt tillräckliga medel/anslag så att detta har kunna skötts kontinuerligt av utbildad personal med anständiga eller till och med rejäla löner. Med andra ord använder man sig sitt eget tillkortakommande för att uppfylla ett vallöfte.

Jag vet inte ens om jag vill kommentera att kulturarvet återigen ses som någonting som vem som helst från gatan, det vill säga, utan utbildning eller erfarenhet , sätts att ta om hand om. I en förlängning kan vi med det lägga ner stora delar av den utbildning vi idag har inom kulturarvssektorn. Den behövs ju uppenbarligen inte eftersom vi har långtidssjukskrivna som kan ta hand om våra arbeten. Så vi kan alla gå hem och bli långtidsarbetslösa, så kanske vi kan få tillbaka våra jobb, dock med reducerade löner. Hur ska vi någonsin kunna få till någon sorts ”status” i bemärkelsen respekt för det vi gör och med anständiga löner när inte ens vår kulturminister anser att det behövs utbildning för det vi  gör. Viktigt tycker hon dock att är, tror jag. Hon är välkommen att komma och ta hand om våra fynd som väntar på fyndfördelning, det finns säkert något att uppdatera eller se över där, så ska vi se hur hon klarar det, men enligt hennes sätt att se på det hela ska det väl inte vara några problem, hon får nyckeln och dator och så är det bara att köra. Huka er på Historiska museet när våra fynd kommer. Jag ser våra fynd som vård av enskilda konstföremål så de borde ingå i satsningen vård eller inventering.

Med den här synen på våra jobb kommer vi själva snart att ingå bland de 4 400 som nu ska få arbete på olika orter i landet. Det kommer att bli kul, eller hur?