Av: Annica Ramström
Det här inlägget har jag funderat på en del på och behövt samla lite mod men också diskutera lite med andra. Jag har också behövt tid för eftertanke eftersom jag är lite rädd för att det kan missförstås. Men då får det väl missförstås då. Här kommer det.
Min äldste son, som går i årskurs 4, har varit ute på sin första PRAO. Att hitta en PRAO-plats till en 10-åring var inte världens lättaste sak. Men så fick en jag idé. Kanske skulle han kunna få vara på sitt gamla dagis? Där skulle han dessutom kunna göra lite nytta och inte bara sitta och titta. Dom tog emot honom med öppna armar och tyckte det var hur kul som helst med ett av sina tidigare barn. Han kände alla eftersom det här är ett dagis där personalen trivs så det var samma pedagoger som han hade haft.
Vi fick klartecken på en fredag och samma kväll, när vi satt och åt och drack något gott till maten, började jag och min man diskutera barnens dagis. Våra barn har gått på samma dagis, det ligger på Södermalm i Stockholm. På Södermalm bor mestadels vit medelklass med akademikerbakgrund, konstnärswannabies, halvkändisar och hipsters, jag generaliserar medvetet nu. Vi kom ganska snabbt fram till att våra barn har tillbringat sina första år i något slags reservat som inte överhuvudtaget ser ut som samhället gör. På dagis fanns inga invandrarbarn, inga barn till homosexuella (trots att Söder anses homovänligt), inga barn med synliga sociala problem, där fanns knappt några barn som hade skilda föräldrar. Barnen på dagis utgjorde en homogen grupp med några enstaka pikanta inslag från USA. Vad ger det för normer och värderingar?
Som ni säkert förstår var det inte första gången vi hade den här diskussionen, det var bara det att det var ett tag sedan. En av anledningarna till att barnen sedan inte gick i sin kommunala skola var faktiskt att vi ville bryta med det här. Idag går dom i en skola som är betydligt färggladare på alla sätt och vis…..Här finns barn till invandrare, till homosexuella, till kända artister, till arbetarklass, till politiker och så vidare. På den här skolan på Södermalm finns mångfalden, så som samhället ser ut.
Ni fattar vart jag vill komma, eller hur? Titta er omkring i vår egen bransch. Vilket dagisreservat. Även om det finns skiftningar och schateringar så är det en homogen grupp som stämmer till stora delar med dagisbarnens. Ibland känns det även som om personalen inte bytts ut. Handen på hjärtat hur många av dina arbetskamrater eller studiekompisar har en invandrarbakgrund? Hur många är homosexuella? Hur många kommer från en taskig social bakgrund? Hur många har ett handikapp? Som en klok person sa till mig helgen det finns tendenser och det finns människor glöm aldrig det. Det här är en tendens som jag ser, ser ni den? Visst det kanske är lite öppna dörrar som slås in men det har under min tid som arkeolog inte skett så stora förändringar i vår homogena grupp, tendensen, även om det kommit till personer som faller under människorna. Men dom är alldeles för få för att vi ska kunna säga att vi i vår bransch ser ut som samhället i stort. Det gör den inte. Hur mycket styr den här homogeniteten vår resultat, våra normer och värderingar?
Tyvärr besitter jag inga kloka idéer kring hur man ska kunna förändra detta. Personligen tror jag, på riktigt, att mångfald berikar. Eftersom jag själv delvis växte upp i en multietnisk förort så tror jag att jag till en viss del kan förstå varför det är svårt att bryta mark i vår bransch med invandrarbakgrund. Det är en stor fråga givetvis och kan inte besvaras till fullo här och nu. Men jag vet att intresse för kulturyttringar är universellt, det ser bara olika ut och med det kan alla attraheras av i vårt ämne. Arkeologi är dessutom djupt allmänmänskligt ämne som jag ser det och vi behöver ha en bransch där den homogena gruppen inte alltid har tolkningsföreträde.
Arkeologgruppen's Blog 
Annica, jag tycker att du skrivit ett mycket tänkvärt och viktigt inlägg. Det här är frågor jag själv funderat över de senaste åren, men jag har inte haft det mod du har och satt dem på pränt. Den initiala frågan är kanske VAR och VARFÖR snedrekryteringen (eller vad man skall kalla det) sker. Jag tror att det mycket väl kan ske en riktning redan på universiteten.
Det vore definitivt värt att börja diskutera dessa frågor PÅ ALLVAR. Jag får för mig att arkeologin skulle kunna bli en samhällsangelägenhet i större mån om vi analyserade detta. Bra initiativ!
Intressant inlägg. Jag har precis som ni funderat över liknande frågor tidigare.
Och visst är vår bransch homogen. Jag kommer säkerligen att slå in en del öppna dörrar jag med.
Om vi ser till kvinnor och män så har jag fått för mig att det är fler kvinnliga studenter som studerar arkeologi än manliga. Men ju högre upp man stiger i karriären (tex blir doktorand, docent eller professor) desto färre kvinnor blir det inom gruppen. Detta kan bero på flera olika saker och givetvis skilja sig över tid och plats. Kanske finns det olika förväntningar på män och kvinnor, eller att kvinnor tagit/tar större ansvar för familjen, eller att det finns en kultur där män väljer män.
Du tar upp också upp homosexualitet. Jag tycker inte riktigt att frågan är relevant för vår bransch. Trots det jag skrev ovan om män och kvinnor så är inte arkeologi ett mansdominerat yrke (längre) eller ett yrke med tydliga könsroller – snarare tvärtom. Inom yrken som militären eller lagsport på elitnivå – där stereotypa könsroller förekommer blir sådana frågor viktigare, tror jag.
Under min studietid har jag haft flertalet homosexuella studiekamrater och det fanns säkert flera som jag inte visste om, för hur ofta är det egentligen nödvändigt att tala om sexuell läggning? Det är något som kommer fram i vardagligt tal om sin familj, partner eller senaste ragget på krogen. Inte som något som ”bör berättas”. Det kan också handla om en generationsfråga. Samhället är överlag mer öppet än förr vilket gör att folk känner att de kan vara mer öppna.
När det kommer till bristen på arkeologer med invandrarbakgrund så finns det ju också flera orsaker. En kan vara att man som invandrare inte känner tillhörighet med det ”svenska” kulturarvet. Att platsens berättelse inte är deras och därför inte bryr sig eller känner att de kan kalla det för just ”sitt”.
Sen kan det handla om att man inte vill välja en så pass osäker bransch som arkeologi faktiskt är. Är det vanligt att läsa humaniora i sin umgängeskrets eller dominerar yrken som faktiskt ger jobb? Detta kan också vara en förklaring till bristen på arkeologer med arbetarklassbakgrund. Humaniora kan ju ses om en lyxvara för övre medelklass eller överklass. ”Kultureliten” omnämns ju flitigt nuförtiden. Det kan också handla om att man kommer från hem där studier på högre nivå inte är vanligt förekommande.
Du ställer frågan: ”Hur mycket styr den här homogeniteten vårt resultat, våra normer och värderingar?”
Otroligt mycket tror jag. Därför måste vi skriva såna här blogginlägg och vi måste jobba för att få mer mångfald inom vår bransch men också skapa förutsättningar för arkeologisk mångfald i samhället i stort. Ett sätt att göra detta på är att betona platsens arkeologi och historia. Alla kan knyta an till sitt bostadsområdes historia – oavsett var man kommer ifrån för bakgrund. Att knyta ihop platsens historiska berättelser med sina egna skapar tillhörighetskänsla. Och känner man tillhörighet eller intresse vill man också vara med och påverka och lära sig mer – alltså jobba som arkeolog.
Vi måste också framhäva en modern arkeologi som är till för dom som bor i Sverige idag – att få människor att reflektera kring sina liv i Sverige idag med hjälp av förhistorien. Att belysa aktuella problem kring könsroller, integration osv. och visa paralleller från det otroliga tidsdjup som arkeologin har.
Snart blir det här en uppsats så jag slutar nu 🙂 Men tack för inlägget. Det väckte mycket funderingar hos mig.
LS (varför skriver du inte ut ditt namn?) – frågan om homosexualitet är extremt relevant. Varför skulle den inte vara det? Homosexualiteten var en del av förhistorien, precis som den är en del, en byggsten, en grund för samhället idag.
Vardagsragget på krogen, det är en del av vad vi arkeologer sysslar med. Stig Welinder skriver någonstans i en definition av arkeologin att det rör alla mänskliga handlingar i förfluten tid. Vi är de som arbetar med vardagen, med vanliga människors liv. Därför är sexualitet viktigt.
Jo, arkeologi ÄR ett yrke där stereotypa könsroller förekommer. I alla fall på vissa positioner (jag blir faktiskt lite förbannad för att du hintar om att så inte är fallet! Har du varit med om att själv förväntas bete dig på ett sätt p.g.a. ditt kön? Det har jag!). Vad det nu har att göra med homosexualitet (som förekommer inom båda de biologiska könen).
Det är bra att ta till sig av Annicas originalinlägg, men om man tror att svensk arkeologi är jämlik så är chansen stor en etnisk svensk man heterosexuell man från medelklassbakgrund. Skönt att vara normen – kanske. Många av oss får aldrig uppleva det.