Av: Annica Ramström
Jaha, då var det dags för nästa utredning från kulturdepartementet rörande KML och bland annat uppdragsarkeologin, går det inte med det ena så kanske det går med det andra.
Jag har i princip ingenting emot att en översyn av KML görs i syfte att göra den mer tydlig och begriplig. När jag läste remissen, vi är inte remissinstans, men det brukar inte hindra mig från att läsa, det är trots allt en offentlig handling som vi alla kan reagera på om vi vill även om vi inte är remissinstans. Hur som helst, när jag läst remissen så var det ett enda ord som kom över mig. Det är ett ord som jag, ändå sedan de fackliga förhandlingarna i samband med neddragningarna av Uv 2009/2010, hoppades att jag skulle slippa använda igen. Ordet är KONSEKVENSANALYS.
Det är så roligt för det där med konsekvensanalys är verkligen ett modeord, alla älskar att använda det men ingen gör den. Eller en del gör något som möjligen skulle kunna ses som valhänta men godhjärtade försök. Nu säger jag det igen, man kan aldrig genomföra någon enda förändring utan att göra en RIKTIG konsekvensanalys. Hur många förändringar har inte gjorts med taffliga konsekvensanalyser som, när man sedan gör en utvärdering av konsekvensanalysen, har visat sig ge en helt felaktig konsekvens. Så en ordentlig konsekvensanalys hade visat alla de konsekvenser som det nya språket i KML kommer att medföra. Syftningsfel, sådant som är underförstått samt begreppsappraten hade samtliga kunnat undvikas eller förbättrats med en konsekvensanalys värd namnet. Man förstår ju direkt att det inte kommer att bli bra om någon verkligen läser vad som står, utan att ta hänsyn till syftningar och det som inte står. Eller det kanske är meningen att det ska bli så (fel).
Det som är lättast att rikta in sig på, och som jag också kommer att göra här, är att sätta ett årtal, år 1750, som gräns för fast fornlämning. Hur många är vi inte som förfasat oss över just den gränsen när det gäller Norges motsvarighet till KML. Hur mycket har inte det hämmat norsk arkeologi, fråga vem som helst av våra norska kollegor som arbetar med medeltid och historisk arkeologi (vilken är i det närmaste obefintlig i Norge). Och nu vill Sverige göra en Norge, hur ska då norrmännen göra för att göra en Sverige?
Jag har under stora delar av mitt yrkesverksamma liv ägnat mig åt lämningar från 1500-talet och framåt, så det är klart att jag talar i egen sak på ett sätt, men man kan inte sätta en tidsgräns….Jag som har ett stort intresse av lämningar på landsbygden undrar hur man ska bete sig med alla dessa om- och påbyggda hus, om man inte får gräva yngre än 1750? Alla människor vet att byggnadsbestånd inte är något statiskt, det förändras och förbättras hela tiden inom gårdsmiljöerna, oavsett om det är på landet eller i staden. Ska man bara gräva och redovisa en del av husen, de som är före 1750 eller hur ska man praktiskt hantera detta? Visst, man kan skulle enligt förslaget kunna göra undantag, men det skulle i princip bli ett undantag varenda gång man går ut i fält på dessa miljöer. Redan idag regleras vad som ska grävas av Länsstyrelsernas kravspecifikationer och det fungerar bra. Vi gräver bara undantagsvis yngre lämningar.
Under senare år har jag också ägnat mycket tid åt vår tidiga svenska glasindustri. Den riktigt tidiga glasindustrin skulle med lagändringen ändå vara fast fornlämningen, men den intressanta övergången från små hyttor till industrier skulle helt gå förlorad då många av de nyetablerade industrierna på 1700-talet skulle hamna på fel sida om gränsen och därmed riskera att inte vara fornlämning. Det skulle innebära att möjligheten att studera denna intressanta process, som startade långt före uppkomst och nedläggning av Orrefors, skulle vara lika med noll. Eller jag, eller vem som helst som känner för det, skulle kunna gräva dessa komplexa och för forskningen till stora delar helt okända industriprocess utan någon som helst kunskap om arkeologisk metodik. Bara för att man har sett ett modernt glasbruk betyder det inte att man vet något om den tidiga glasindustrin. Möjligheterna till en förståelse för denna process skulle gå förlorad, som vi alla vet går det som en gång är grävt inte att gräva om, informationen är borta.
Nej, om jag får bestämma så ska det inte finnas någon tidsgräns!
Arkeologgruppen's Blog 