Chocken i Karlstad

Av: Annica Ramström

Jag tänkte berätta lite om en händelse som inträffade i Karlstad. Vi har sedan någon vecka varit klara med grävningen i Karlstad och befinner oss nu centralt i Örebro. Vid gamla fängelset faktiskt. Vill ni läsa mer om grävningarna i Karlstad och vad vi hittade så kan ni göra det på vår hemsida http://www.arkeologgruppen.se

Ni som känner mig vet att jag inte har speciellt svårt att prata inför grupp. Jag brukar inte ha några problem när det kommer till att tala inför grupp även om den är stor. Men det fick jag i Karlstad, med lite otur kanske jag aldrig hämtar mig efter det här.

När vi hade grävt någon vecka eller två så gjorde Nya Wermlands Tidningen ett reportage om grävningarna vid Tingvallastaden. Det är ju inte så ovanligt att olika lokala media söker upp eller blir uppsökta av utgrävningar och skriver om dessa. Speciellt på sommaren då det är lite nyhetstorka och vikarier på redaktionerna. På NWT var det varken nyhetstorka eller någon vikarie som besökte grävningen och reportaget slogs upp på hela mitt-uppslaget i tidningen med jättefina lodfoton och texter. Ni som har kollat in oss på FB kanske har sett bilderna. Som ni vet så är det gängse att man har en förmedlingsplan när det kommer till lite större utgrävningar, och en del i vår förmedlingsplanen var att ha traditionella visningar av grävplatsen. Vi hade redan innan tidningen gjort reportaget haft visningar som inte drog speciellt många besökare kanske 5-7 personer så där. Som sista, avslutande, mening stod det i reportaget att vi skulle ha en visning av grävplatsen nästföljande måndag på kvällen.

När måndagskvällen  kom hade vi duschat och satt på oss vanliga kläder. Vi bestämde att alla vi tre som var kvar i Karlstad skulle gå till utgrävningen tillsammans och senare bestämma vem som skulle ta guidningen. Två av oss som var med har en ganska lång erfarenhet av hur det ”brukar” vara när man visar en plats. Om det inte är något extraordinärt, vilket det inte var i Karlstad, brukar det komma 20-30 personer ungefär om det bra väder, är vår erfarenhet.

När vi kommer fram till grävningen, cirka 10 minuter, före utsatt tid står det ett 20-tal personer och väntar. Då gör vi vårt riktiga genidrag, tyckte vi då, vi satte igång en tur och eftersom det då bara var ungefär fem minuter kvar till utsatt tid, så skulle vi köra med ytterligare en tur, vi tyckte då att det skulle kunna bli en bra fördelning. Så där, med lite tur 20 personer i varje grupp, lite lagom stort och en bra uppslutning tyckte vi.

Vad vi inte hade räknat med var att dom som tänkt gå på visningen kom så där 1 minut före utsatt tid. Vi hade då gjort upp om att jag skulle ta grupp nummer två . När domkyrkoklockan slår sex står det ungefär 150 personer utanför staketet och vill in och se grävningen. Det var givetvis helt fantastiskt men en aning chockartat då vi inte förberett med megafoner eller andra hjälpmedel för att höras, dessutom rörde det sig inte om världens största utgrävningsyta.

Vi löste det hela, givetvis. Att vara utrustad med ett problemlösande sinne och att ha lätt för att improvisera gör inget i dom här sammanhangen. Vi körde vår visning och delade upp gruppen i två, där den ena gruppen bestod av personer som hade svårt att röra sig och inte kunde gå ner i schaktet, dom kunde då stå på ena sidan av schaktet. Nere i själva schaktet kunde vi köra två visningar tack vare att vi hade en så fin välbevarad stenlagd gata att stå på.

Allt som allt visade vi tre grävningen för cirka 180-200 personer den kvällen. Betänk då att vi vid tidigare visningar haft betydligt färre besökare. Allt detta för att tidningen gjort ett så fint reportage och att vi fick med visningstiden i reportaget. Jag tror aldrig vi hade haft den mängden besökare annars. Så vill man ha riktigt välbesökta visningar utan att rikta sig specifikt till någon grupp så försök få ut visningstiderna i samband med ett reportage. Det gör susen. Det är helt fantastiskt att tänka på hur många Karlstadbor som träffade varandra där och kom att spontant diskutera Karlstads historia. Och det var en väldig åldersblandning också. Jag lyssnade runt lite och dom flesta hade aldrig tidigare besökt en arkeologisk utgrävning utan blivit intresserade tack vare reportaget. Så kan man tillbringa en kväll i Karlstad. Tyvärr kan vi inte visa några bilder från evenemanget eftersom man inte får lägga ut bilder på personer hur som helst.

 

 

Publicerat i Arkeologi | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Tillbaka i Karlstad

Av: Annica Ramström

Sedan någon vecka tillbaka är vi återigen i Karlstad och det känns riktigt roligt. När jag klev av tåget i måndags kändes det som att vrida klockan ett år tillbaka i tiden. När jag kom fram till bygget var det flera ansikten jag kände igen, inte bara mina kollegors. Vid incheckningen på hotellet fick jag ett av mina favoritrum mot baksidan, så allt känns positivt och roligt.

Det är verkligen en ynnest att få gräva så många tomter i ett kvarter som vi har fått gjort i och med att vi vann anbudet på den här grävningen. Som en del av er läst i tidigare blogginlägg gjorde vi både en för- och slutundersökning av ett antal tomter i samma kvarter förra året. Då grävde vi i den sydvästra delen, på södra sidan om gamla Herrgårdsgatan, nu gräver vi i den nordöstra delen. Enligt äldre historieskrivning om Karlstad skall det på en av de tomter vi gräver ha legat en beryktad krog, Byhls krog. Det ska bli spännande och se om vi kan hitta material från den. Vilket sorts fyndmaterial  kan man tänka sig att hitta från en känd och beryktad krog. Om jag inte missminner mig ska det ha gått ganska vilt till på krogen.

I går gjorde vi den sista schaktningen och idag har vi börjat rensa. Vi har fått fram den äldre Herrgårdsgatan som delat kvarteret. Förra året hittade vi bara gatans sättsandslager men i år har vi hittat den stensatta gatan. Det verkar som man i samband med att gatan togs ur bruk tagit vara på stenen och återanvänt den på någon annan plats. Gatan togs ur bruk efter den stora branden 1865 som ödelade i stort sett hela Karlstad. På bilder som togs efter branden ser det mer eller mindre ut som en krigsskådeplats med rykande ruiner och enstaka skorstensmurar som står kvar. Det gör att Karlstad inte har så mycket kvar av sitt äldre byggnadsbestånd tyvärr. När staden skulle byggas upp igen bestämde man sig för att göra gatorna  bredare än innan för att inte samma sak skulle hända igen.

Förutom gatan har vi ett antal byggnader som vi nu håller på att rensa fram. Man kan säga att vi har hus mot gatan och delar av bakgårdsmiljöerna. Jag återkommer med lite bilder senare när vi hunnit rensa.

Publicerat i Arkeologi | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Mot nya mål och visioner

Av: Annica Ramström

Det har varit lite segt med bloggandet ett tag. Många blir trötta när hösten kommer, själv blir jag trött av vårsolen. Så lite allmän seghet är orsaken till tystnaden.

När flera av våra kollegor åkte iväg till soliga och mysiga ställen för att möta våren åkte vi istället till ett kylslaget Helsingfors för att dra upp nya mål och visioner. Visst låter det lite fräckt, mål och visioner, nästan som ett internationellt storföretag. Men som ni vet något sådant rör det sig inte om.

En väg att lyckas med företagande är att ha realistiska mål, både kortsiktiga och långsiktiga. Men också att ha en idé om vad man vill med sitt företagande. Vi har att fundera över om vi kan och vill växa, och hur stora skulle vi i så fall vilja bli. Vad är realistiskt och vad var vår ursprungliga målsättning. Vi tror att vi har en realistisk idé om hur stora vi vill och kan vara om 5 år.

Anledningen till att vi valde att göra det här nu var att vi nått de kortsiktiga mål vi satt upp för firman. Tidigare hade vi inga uttalade långsiktiga mål eftersom vi inte visste om företaget skulle fungera ekonomiskt. Så det behövdes alltså båda delarna, kortsiktiga och långsiktiga mål. Det kändes inte längre som den stora utmaningen att få firman att fungera administrativt och ekonomiskt även om det är ämnen som alltid finns med.

När vi var i Finland stängde vi av våra mobiler för datatrafik vilket gjorde att vi inte hade koll på e-posten under dom dagar som vi var i Finland. Hade vi haft det skulle vi kanske ha modifierat vår ambition när det gäller anbud och anbudsskrivande. Av flera skäl ligger vi alltid lite lågt, så också när det gällde det kortsiktiga målet att vinna anbud. Eftersom kortsiktiga mål är just kortsiktiga så är det bra om dom är satta så att dom går att uppfylla, kanske inte alla men de flesta. Så redan när vi fick igång e-posten insåg vi att vi kanske skulle ha satt lite högre mål när det gällde att vinna anbud, för då fick vi veta att vi vunnit anbudet kv. Tingvallastaden i Karlstad. Det kändes förstås kul eftersom det är det första anbud vi vinner.

Ingen av oss kommer att delta på Nordic TAG nästa vecka. Vi hade gärna velat men det ligger vid en dum tid för oss. Vi måste skriva klart ett par rapporter, det är ny fräsch säsong så men vill ha skrivbordet rent. Vi måste planera för att sätta igång grävningar. Men vi hoppas att vi ska kunna delta nästa gång då vi tycker att det är en viktig konferens.

Och jag ska försöka komma över min vårtrötthet.

| Lämna en kommentar

Varför är branschen så homogen?

Av: Annica Ramström

Det här inlägget har jag funderat på en del på och behövt samla lite mod men också diskutera lite med andra. Jag har också behövt tid för eftertanke eftersom jag är lite rädd för att det kan missförstås. Men då får det väl missförstås då. Här kommer det.

Min äldste son, som går i årskurs 4, har varit ute på sin första PRAO. Att hitta en PRAO-plats till en 10-åring var inte världens lättaste sak. Men så fick en jag idé. Kanske skulle han kunna få vara på sitt gamla dagis? Där skulle han dessutom kunna göra lite nytta och inte bara sitta och titta. Dom tog emot honom med öppna armar och tyckte det var hur kul som helst med ett av sina tidigare barn. Han kände alla eftersom det här är ett dagis där personalen trivs så det var samma pedagoger som han hade haft.

Vi fick klartecken på en fredag och samma kväll, när vi satt och åt och drack något gott till maten, började jag och min man diskutera barnens dagis. Våra barn har gått på samma dagis, det ligger på Södermalm i Stockholm. På Södermalm bor mestadels vit medelklass med akademikerbakgrund, konstnärswannabies, halvkändisar och hipsters, jag generaliserar medvetet nu.  Vi kom ganska snabbt fram till att våra barn har tillbringat sina första år i något slags reservat som inte överhuvudtaget ser ut som samhället gör. På dagis fanns inga invandrarbarn, inga barn till homosexuella (trots att Söder anses homovänligt), inga barn med synliga sociala problem, där fanns knappt några barn som hade skilda föräldrar. Barnen på dagis utgjorde en homogen grupp med några enstaka pikanta inslag från USA. Vad ger det för normer och värderingar?

Som ni säkert förstår var det inte första gången vi hade den här diskussionen, det var bara det att det var ett tag sedan. En av anledningarna till att barnen sedan inte gick i sin kommunala skola var faktiskt att vi ville bryta med det här. Idag går dom i en skola som är betydligt färggladare på alla sätt och vis…..Här finns barn till invandrare, till homosexuella, till kända artister, till arbetarklass, till politiker och så vidare. På den här skolan på Södermalm finns mångfalden, så som samhället ser ut.

Ni fattar vart jag vill komma, eller hur? Titta er omkring i vår egen bransch. Vilket dagisreservat. Även om det finns skiftningar och schateringar så är det en homogen grupp som stämmer till stora delar med dagisbarnens. Ibland känns det även som om personalen inte bytts ut. Handen på hjärtat hur många av dina arbetskamrater eller studiekompisar har en invandrarbakgrund? Hur många är homosexuella? Hur många kommer från en taskig social bakgrund? Hur många har ett handikapp?  Som en klok person sa till mig helgen det finns tendenser och det finns människor glöm aldrig det. Det här är en tendens som jag ser, ser ni den? Visst det kanske är lite öppna dörrar som slås in men det har under min tid som arkeolog inte skett så stora förändringar i vår homogena grupp, tendensen, även om det kommit till personer som faller under människorna. Men dom är alldeles för få för att vi ska kunna säga att vi i vår bransch ser ut som samhället i stort. Det gör den inte.  Hur mycket styr den här homogeniteten vår resultat, våra normer och värderingar?

Tyvärr besitter jag inga kloka idéer kring hur man ska kunna förändra detta. Personligen tror jag, på riktigt, att mångfald berikar. Eftersom jag själv delvis växte upp i en multietnisk förort så tror jag att jag till en viss del kan förstå varför det är svårt att bryta mark i vår bransch med invandrarbakgrund. Det är en stor fråga givetvis och kan inte besvaras till fullo här och nu. Men jag vet att intresse för kulturyttringar är universellt, det ser bara olika ut och med det kan alla attraheras av i vårt ämne. Arkeologi är dessutom djupt allmänmänskligt ämne som jag ser det och vi behöver ha en bransch där den homogena gruppen inte alltid har tolkningsföreträde.

 

 

Publicerat i Arkeologi | Märkt , , , , | 3 kommentarer

Arkeologiprogrammet för Stockholms län

Av: Annica Ramström

För en tid sedan så anordnade Länsstyrelsen i Stockholms län en arkeologidag. Den här dagen, som brukar inträffa i februari, berättar de aktörer som arbetar i Stockholm om olika projekt och undersökningar som genomförts under föregående år. Jag gillar dom här dagarna, man träffar kollegor, man hör om spännande platser och man får uppslag och idéer för ens egna undersökningar. På förra årets arkeologidag fick jag upp ögonen för en metod att undersöka röjningsrösen som vi sedan med stor framgång omsatte på ett område i Hallsberg. Det brukar dessutom vara en välbesökt tillställning med representanter från andra länsstyrelser, aktörer, universitet och museer.

Under flera år har länsstyrelsen i Stockholm arbetat med att ta fram ett arkeologiprogram för Stockholms län. Det här har varit en transparent process där seminarier kring olika fornlämningskategorier hållits och där alla vi har fått komma till tals och diskutera. Kategorierna har valts ut av länsstyrelsen då de representerar områden som är problematiska av en eller annan anledning. Problematiken är specifika för varje kategori och inte generella på något sätt.

På arkeologidagen nu i februari presenterade så länsstyrelsen i Stockholm det färdiga programmet. Vi som var där fick det i tryckt version men det finns också på nätet att ladda ner http://www.lansstyrelsen.se/stockholm/Sv/publikationer/2012/Pages/arkeologiskt-program-for-stockholms-lan.aspx. Jag tycker ni ska läsa detta av flera olika anledningar och jag tänker inte ge er alla här.

Till att börja med var jag tveksam till att länsstyrelsen skulle göra den här typen av program. Jag hade lite svårt att förstå syftet med tanke på att de flesta stora aktörer har ett eget forskningsprogram. Men jag har vänt där, nu tycker jag att det är helt rätt. För vem kan bättre veta än länsstyrelsen vad som behöver förändras, nydanas och nytänkas kring. Till skillnad från oss har dom helheten, vi ser det vi vill se. Jag blev inspirerad av att läsa den. Jag såg ny utvecklingsmöjligheter. Jag har läst den från pärm till pärm men jag kanske inte läste alla delar lika intensivt. De delar som berörde stenåldern skummade jag.

I och med  att länsstyrelserna idag skriver kravspecifikationer inför undersökningarna tycker jag det är bra av Stockholms länsstyrelse att man vågar ta ställning, att man öppet talar om hur man tänker och vad man vill att aktörerna ska arbeta vidare med. Här kommer man att finna bakgrunden till det som står i kravspecifikationerna för de utvalda kategorierna. Hur man ser på dessa, vad man ser som viktigt och mindre viktigt, vad man förväntar sig av oss aktörer. Genom programmet kan vi tillsammans bidra med ny kunskap som behövs för dessa kategorier, det är lätt att göra som man brukar göra och tänka som man brukar tänka, här berättas vad som redan tänkts. Inte för att man alltid måste göra något nytt, många gånger kan det gamla behövas upprepas men jag tycker att programmet är en ögonöppnare.

Jag vill särskilt tacka för den del som tar upp vad olika rapport ska innehålla. Även om man som jag skrivit många rapporter under många år så gör det inget att man ibland blir påmind. Jättebra.

Det är inte utan att man blir lite imponerad över det arbete som lagts ner på att definiera problemen och hitta nya framtida projekt och frågeställningar för de utvalda kategorierna. Det finns säkert fler områden och kategorier som skulle kunnat platsa men jag tycker det är bra att man begränsat sig och fokuserat på dessa, det ger stringens. Sedan behöver man inte hålla med om allt, men det är säkert inte heller meningen. Det visar på ett stort ansvarstagande i en region som är satt under kraftig påverkan när det gäller kulturmiljön. Stockholm växer skulle man lätt kunna säga och hur hanterar med det när det gäller fornlämningar och kulturmiljöer, en inte alltid lätt nöt att knäcka.

Nu är det bara att hoppas att fler länsstyrelser följer efter och definierar sin egna problembarn och försöker hitta utvecklingsmöjligheter för dessa.

Publicerat i Arkeologi | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

En utvärdering av bloggandet

Av: Annica Ramström

När vi startade den här bloggen var det meningen att vi, alla på firman skulle skriva i den. Det har inte riktigt blivit så, utan det har mest varit jag som skrivit i den. Trots det så är det inte min privata, personliga blogg utan det är firmans. Jag tänkte att det kan vara bra att veta att det som skrivs här är firmans ståndpunkter utom när jag uttryckligen skriver att det är min privata åsikt. Firman består ju inte bara av mig.

Nu har det gått ett tag sedan vi startade bloggen och det kan vara dags att göra någon sorts utvärdering och reflektion kring den. För er som minns så diskuterade vi en del i början kring hur vi skulle arbeta med hemsida, blogg och FB. Vi har följt det vi bestämde då, nämligen att hemsidan är vårt officiella firmafönster, där kan man läsa om vilka vi är, ladda ner rapporter och till en viss begränsad del läsa om nya grävningar. Vår FB-sida använder vi oftast för korta meddelanden av lättsam karaktär och bloggen för lite längre texter som rör grävningar och händelser inom branschen.

Det sätt vi valde att använda internet och sociala medier på har fungerat bra för oss. Vi tycker att vi har mäktat  med att hålla samtliga delar hyfsat uppdaterade. Eller rättare sagt vi tycker att vi har lyckats uppdatera det i den mån vi tänkt oss. I början fanns ambitionen att blogga betydligt tätare, men med tiden har vi upptäckt att någon gång i veckan eller varannan vecka räcker för oss.

För oss är det viktigt att veta vad ni vill läsa om, vad är angeläget att blogga om. Visst skulle vi kunna ösa ut en massa om firman, ställningstaganden, arkeologiska resultat och så vidare, men frågan är vad läser ni helst? Det finns ett sätt att ta reda på det. Alla bloggar har en räknare där man kan se hur många besökare man har och hur många som läst olika inlägg. Det är mitt enda sätt att se vad ni tycker är intressant.

Minst intressant är när vi skriver om utgrävningar…..ja ni läste rätt. De inlägg som handlar om våra utgrävningar är minst lästa. Det tycker jag är intressant med tanke på att det faktiskt är arkeologiska utgrävningar som är vår huvudsysselsättning. Kanske beror det på att vi skriver trista texter om det, att vi inte kan göra grävplatserna rättvisa. Eller är det så att det förmedlas så mycket på nätet från utgrävningar att man blir lite mätt på det? Tyvärr måste jag erkänna att den sista meningen helt är tagen från hur jag själv känner det. Jag lyckas på något sätt ändå hålla mig uppdaterad med det jag vill veta. Rörigheten på många inlägg på nätet, bloggar, hemsidor och så vidare kan göra mig lite trött.

Vad läser ni då helst om? Det är roligare att tänka på. Jo, ni läser helst om dom stora frågorna som rör många av oss. Sådant som många kan känna sig bekanta med och som många har en åsikt kring. Många ville läsa inläggen om tillsvidareanställningarna, den uppdragsarkeologiska utredningen om att företagare själva skulle kunna välja undersökare. Över huvudtaget branschfrågor.

För mig visar det att det finns ett otroligt engagemang kring allt som rör branschen och att det saknas forum för att diskutera detta. Nu vet jag att DIK-förbundet tänker dra igång ett arbete som rör etikfrågor. Det är väl kanske bra. Men jag tycker det finns andra saker som är mer angelägna, för nog tycker jag att Svenska Arkeologiska Samfundets etiska regler håller än idag. Och alla vi som är medlemmar har också skrivit under dessa när vi blev medlemmar. Det betyder att i stort sett hela den verksamma kåren har gjort det.

Om jag får råda så tycker jag att DIK-förbundets grupp istället ska ta tag i den angelägna frågan om anställningarna i branschen. Genom bloggandet om anställningsformerna i branschen har jag förstått att det finns många åsikter om detta som borde komma fram i ljuset.

Vi kommer fortsätta med bloggen ungefär som vi gjort med lite olika sorters ämnen som vi känner för. De arkeologiska grävningarna kommer att finnas där och vi kommer fortsätta göra politiska ställningstaganden. Kanske kommer vi att sticka ut hakan lite mer, kanske inte, det får årets händelser utvisa. Kom gärna med feedback och tala om vad ni helst vill läsa om för det finns inget som säger att min utvärdering är den enda sanningen.

 

Publicerat i Arkeologi | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Mer om anställningar

Av: Annica Ramström

Då jag har fått en hel del kommentarer kring det förra inlägget tänkte jag spinna vidare på tråden så att säga. Tyvärr kan ni inte läsa dessa kommentarer för de har kommit till mig privat via mail och FB, vilket säger en del om hur brännande det här ämnet är och alltid har varit.

Visstidsanställningar är inget nytt påfund på något sätt. Jag började jobba omkring 1990 och då diskuterades detta också med hetta. Så inget nytt under solen skulle man kanske kunna förledas att tro. Men så är inte fallet utan det har givetvis hänt saker men inte alltid till det bättre, men jag tycker vi börjar med det som har blivit bättre. En sådan sak är att flera aktörer faktiskt anställer sina visstidsanställda på en tillsvidareanställning och inte per automatik väljer att sätta ut en annons när det är dags att anställa. Jag tycker det är ett erkännande av den personal man en gång i tiden anställde på kortare kontrakt. Det är också en bättre känsla att gå på kortare kontrakt när man vet att arbetsgivaren faktiskt anställer tillsvidare bland de extra anställda.

Det som jag upplever som sämre är tvådelat, det är dels inom branschen och som går att påverka och det är dels det som Kaliber tog upp och som är svårare att påverka. Om vi börjar med det stora, omvärlden, så är arbetsmarknaden generellt sätt på väg mot, eller redan kanske är, anställningsformer som handlar om att inte fastanställa. Då för gärna arbetsgivare och deras organisationer fram att unga idag inte vill ha fasta tjänster, utan vara fria. Tro faan det, har dom några alternativ? Det värsta med det är det gäller över hela arbetsmarknaden, gammal som ung, man vill inte anställa. Ett argument är att det är så dyrt, för arbetsgivaren alltså, att säga upp personalen om arbetsbrist skulle uppstå. Jag har aldrig riktigt köpt det argumentet, är man tvungen att gå med extra anställd personal året runt behöver man vara fler så är det bara, om det upprepar sig år efter år. Men arbetsgivaren tjänar på det här, kanske inte i ert lönekuvert ni ser, och kanske inte när det kommer till rätten till kompetensutveckling. Ofta handlar det om pensionspengar……, hur har ni det med pensionen? Blir ni mörkrädda när kuvertet öppnas och ni måste arbeta till 70 år för en dräglig pension. Nu vet jag att jag överdriver, men saken är den, för extra anställda, att många arbetsgivare inte betalar mer en det absolut minsta som krävs, och det är inte mycket, för de anställdas pensioner. Man får som anställd inte ur mer än arbetsgivaren har betalat in.  Det är det ni inte ser på löneavin, utan som ni måste fråga när ni accepterar ett arbetserbjudande. Underförstått är alltid att arbetsgivaren betalar det som ingår som sociala avgifter i lönen, men ska man leva på det blir det inte fett som pensionär. Visst är pensionen ett tråkigt ämne, det tycker jag egentligen också, men det blir så väldigt tråkigt vid 65 eller 67 och då kommer man att ångra att man inte orkade med det tråkiga när man var yngre.

Det inom branschen som jag kan se som en stor förändring är att förordnandena många gånger är så korta, vi tycker att vi har korta förordnanden och har skämts när vi inte kunnat erbjuda något längre, sedan får vi höra hur man mitt under säsong erbjuder 2 eller 3 veckor fast jobben haglar in. Det är en stor skillnad mot när jag började för åtminstone mina förordnanden var betydligt längre. Visst hände det att vissa anställningar var korta, kanske 3 veckor, men det var mer undantag än regel.

Avslutningsvis tänkte jag bara säga att jag tror att arbetsmarknaden har nått den punkten där man inte kommer att gå tillbaka till fasta anställningar. Jag tror att i framtiden kommer visstidsanställningar att var den gängse normen, både i vår bransch men även i andra branscher. Så grattis alla ni som ändå arbetar hos arbetsgivare som erbjuder tillsvidareanställningar, ni har åtminstone en chans.

| 1 kommentar