Uv under Historiska Museet?

Av: Annica Ramström

Fast vi inte är remissinstans och heller inte tänker komma in med något spontant svar så kan jag inte så här en fredagseftermiddag låta bli att kommentera på det här forumet.

Alla som har orkat med att läsa regleringsbrevet för RAÄ 2013 måste ha reagerat precis som jag – var finns Uv. Det var visserligen ett litet kort brev, men i alla fall. Uv omnämns bara lite kort och då handlar det såklart om ekonomin. För er som är intresserade av det hänvisar jag till att ni googlar på Riksantikvarieämbetet regleringsbrev 2013.

När jag läst det sa jag till min rumskamrat – Här är något lurt, varför nämns inte Uv överhuvudtaget? Att Uv ligger under ytterligare en utredning, det var och är känt, även vad de kommit fram till. Men när jag läste regleringsbrevet så fick jag ändå en känsla av att det skulle bli en bolagisering och att det var därför Uv utelämnats i regleringsbrevet.

Men som alltid när det gäller Uv så är det inte det mest givna och uppenbara, det är alltid något som man aldrig hade kunnat föreställa sig. Jag fick ett fullständigt fnitteranfall. Även om det finns delar av kulturdepartementets promemoria som jag verkligen delar så känns det ändå inte helt rätt att damma av en 8 år gammal (7 år om man är snäll) utredning. Det har hänt en del sedan sist skulle jag vilja säga.

Det som jag uppfattar som verkligt bra är avskiljandet mellan myndigheten Riksantikvarieämbetet och Uv. Precis som man skriver så är det här en gammal fråga, myndigheten kan inte, ska inte, bör inte vara kontrollmyndighet över sin egen utgrävningsverksamhet. Även om jag under mina år på Uv aldrig upplevde att det var något problem, så är det de facto ett problem. Det är samma  problem som polisen har när dom utreder sig själva. Det är inte etiskt försvarbart. Så ett överflyttande av Uv från RAÄ till SHM är en vinna-vinna situation för både Uv och RAÄ, hur det för SHM tänker jag inte spekulera i, även om jag har mina aningar.

Det som jag tycker är riktigt dåligt i promemorian är kulturdepartementets belysning över varför det fortfarande behövs en statlig utgrävningsverksamhet. Det undrar nämligen jag också? Citat från promemorian  ”Utredningen ansåg att den statliga arkeologiska undersökningsverksamheten därför även i framtiden bör garantera att det finns någon som kan utföra undersökningarna oberoende av art, omfattning, geografisk placering och rådande konkurrensförhållanden.” Jag kan vara lite trög – man jag förstår inte det här betyder det här att länsstyrelserna idag har svårt att hitta aktörer som vill ta uppdrag? Det tror inte jag på och jag tror inte heller att de uppdrag Uv får från Länsstyrelserna beror på att ingen annan vill ha dom. Jag tror inte heller att det idag bara är Uv som kan ta riktigt stora anbud och klara av det, jag skulle på rak arm kunna namnge tre aktörer som klarar det precis lika bra. Jag anser att promemorians del som handlar om behovet av en statlig aktör är undermålig, det finns inget i den skriften som övertygar mig.

”På många håll i landet skulle det i dag inte finnas en marknad med flera konkurrerande aktörer på uppdragsarkeologi-området om inte verksamhet bedrevs också i statlig regi” (promemorian s 7). Vilka marknader är det? Vis av erfarenhet vet jag att när Uv lämnar en region bildas nya företag under förutsättning att det bedrivs uppdragsarkeologi i någon större mängd. Norrlandslänen har inte någon större volym, det räcker knappt till länsmuseerna, så där behövs inte Uv. Är det Skåne man tänker på? Jag skulle vilja veta vilka marknader där rör sig om, vi kanske är intresserade…..

Här kommer min favorit – ”Antalet aktörer är ofta fåtaliga och om inte staten i nuläget agerade på marknaden skulle det finnas risk för monopolliknande situationer som skulle kunna hämma effektiviteten och leda till stora kostnadsökningar.” Jag säger bara timpriset – vem leder till kostnadsökningarna? Det enda som motiverar en statlig aktör är som prisgarant, det vill säga att hålla ner timpriset. Vi privata aktörer (här räknar jag in aktiebolag, enskilda firmor och stiftelser) är idag cirka 150 kronor billigare i timmen än det statliga alternativet, så nu vill jag fråga kulturdepartementet, vem är det som står för kostnadsökningarna? Det finns ett en anledning till att vi är billigare, vi är nämligen effektivare när det kommer till den administrativa överbyggnaden. Vi har inte en stor stab med människor som inte är debiterbara, det har vi inte råd med. Vi kan nämligen inte låna pengar för att vår verksamhet ska gå ihop, eller jo det kan vi, genom att pantsätta vår hus och bostadsrätter. Så nu frågar jag – var finns den konkurrerande rättvisan i detta – ska vi ha en konkurrensutsatt uppdragsarkeologi ska den vara på lika villkor – det är den inte idag. Det finns inte en bank i världen som skulle låna ut pengar till den här verksamheten utan täckning för lånen,

”I valet av verksamhetsform (för UV min anm) ska också vägas in att många arkeologiska undersökningar är att jämställa med forskningsprojekt och att den vetenskapliga processen är att betrakta som ett allmänintresse.” Kära kulturdepartementet vad tror ni att vi övriga aktörer på marknaden pysslar med? Navelskåderi? Vi, samtliga aktörer, tar uppdragsarkeologi på största allvar och ser, precis som våra kollegor på Uv, allmänintresset i det vi gör. Idag är alla aktörer på marknaden mycket väl medvetna om vårt förmedlingsansvar och de allra flesta har en kommunikationsplan för detta.

Medan vi förnyar och förbättrar våra kommunikationsplaner och funderar över våra timpriser så snurrar den statliga karusellen vidare i någon sorts berg-och dalbana.