Rapport från Bråta

Av: Annica Ramström

Förra veckan var vi, det vill säga jag och Helmut, en vecka i Östergötland och jobbade. Vi hann med två platser som jag tänkte jag skulle delge er resultaten från. Det första stället var en schaktningsövervakning i Bråta. För er som inte känner till Östergötland så väl så ligger Bråta på väg ut mot S:t Anna. Närmaste fastighet är Herrborum som för dom flesta är kända från dokumentären om den något excentriske greven (?) Stenbock som gick för några år sedan på SVT. Nu känner jag att jag kommer in på ett stickspår men i alla fall, ska det inte heta S:ta Anna? Det är ju ett feminium, inte ska det väl heta S:t Anna? Eller rör det sig om att det är för svårt att säga S:ta Anna så att det dubbel a som bildas förkortas till ett? Förklara gärna detta för mig.

Det var en lång ledningsdragning som Vattenfall skulle göra till ett ensligt beläget hus på ett av byns skogsskiften. Det rörde sig dels om nedgrävd ledning men också om luftburen. I de delar där ledningen skulle grävas ner hittade vi inte så mycket, men däremot i skogarna runt omkring. På ett av dom första ställena där en av ledningsstoplarna skulle stå fanns det ett par röseliknande gravar i närheten och hela platsen liksom andades Nibble utanför Enköping. Ni som var med och grävde där förstår vad jag menar. Vi ville inte gå ner där så stolpen flyttades till ett bättre läge. När vi kom fram till huset, ett torp från sent 1800-tal, så gick vi runt och tittade lite, då hittade vi tre stensättningar på ett höjdparti, varav den ena var en treudd. Det kändes jättekul.

Invid Bråta by har det under 1800-talet förekommit gruvdrift. Det var en av de platser som togs upp när järnmalmen i Östergötlands bergslag började tryta. Om jag förstått det hela rätt så var fyndigheten i Bråta inte så särskilt omfattande men än idag finns det lämningar i form av gruvhål och skärpningar. Det var vi så klart tvungna att titta på, vi har ju jobbat en del i gruvmiljöer jag och Helmut. När vi skulle gå från platsen gick vi över en betesmark och i den hittade vi en husgrund. Bara så där. Möjligen kan husgrunden ha någonting med gruvområdet att göra men det behöver givetvis inte vara så. Nu återstår att registrera stensättningarna och husgrunden.

Den andra platsen låg på Vikbolandet, i Östra Husby. I det fallet rörde det sig om en mindre utredning strax öster om kyrkan. Åtminstone jag hade stora förhoppningar på platsen, inte minst sedan vi kom dit. Det visade sig vara en åker med en fin platå mot kyrkan. Men de platser som ser bäst ut för ögat är inte alltid som bästa ur arkeologisk synpunkt, som ni förstår var fallet så med den här platsen. Det gav inget resultat alls. Men vi fick se Östra Husby, som inte alls var den pittoreska by som jag hade föreställt mig. Gärdet låg precis intill en skola och när bespisningen satte igång och värma mat var jag innerligt tacksam över att det inte var jag som skulle äta där. Det luktade inte, det stank.

Mat var annars ett återkommande problem, i alla fall till lunch. Varför är det enda utbudet på små orter i Sverige pizza och kebab? Jag tycker inte.  Tänk om det var som i Italien eller i Spanien där varje by med lite självaktning har en krog som ligger invid det lilla torget och som serverar god och hemlagad mat. Vilken fröjd det skulle vara. Nu är man hänvisad till sunkiga pizzerior som visserligen servar ny gjorda pizzor men i övrigt är allt tinat halvfabrikat. Nu har vi tröttnat och åker till Jula för att köpa såna där ugnar för matlådor som går att plugga in i bilens cigarettändaruttag och köper Icas dagens rätt och värmer. Det är vår mycket osynliga protest mot mateländet i landet.

Advertisements
Det här inlägget postades i Arkeologi och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Rapport från Bråta

  1. Truls skriver:

    Jag letade i somras lite information om just detta med S:t Anna eftersom jag länge varit lite irriterad på vad jag ansåg vara en felskrivning. Jag tyckte dessutom att det var lite märkligt att det var så pass etablerat i skrift- i turistguider, kommunens hemsida mm. Vad jag kom fram till, efter att även ha talat med namnforskare, är just det som du skriver, dvs att det har varit svårt att uttala med dubbelt a och att detta sedan även satt sig i skriftspråket. Och det verkar ha varit på det här viset lång tid. I skrift så finns det belägg från 17-och 1800-talen med S:t, S. eller Sankt . Äldre än så verkar det vara vanligare med Sancte (latin) och eftersom det ofta kopplades till kapellet så blev det tex Sancte Annæ capell (1696). Men visst kan man tycka att det inte borde vara så svårt att i skrift hålla fast vid den rätta genusändelsen. Det är ju trots allt många ord som inte stavas såsom de uttalas.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s