Av: Annica Ramström
Egentligen har jag lämnat mitt fackliga engagemang bakom mig men jag kan ändå inte låta bli att kommentera lite kring anställningar och anställningsformer. I veckan fick jag en förfrågan om jag ville ställa upp för en intervju i programmet Kaliber i P1 inför ett program som ska sändas på Söndag klockan 12.00 och som kommer att handla om personer som blir av sina arbeten inom den offentliga kultursektorn och som mer eller mindre mot sin vilja ”tvingas” starta eget för att sedan bli inhyrda som konsulter av sin tidigare arbetsgivare.
Jag kände mig lite tveksam inför det här, det känns alltid lite läskigt när man inte har full koll på syfte och innehåll så att säga. Nu visade det sig att jag eller rättare sagt vår firma inte riktigt var det man sökte så det löste sig utan att jag behövde fundera vidare. Det är ju inte så att Riksantikvarieämbetet har stått och knackat på dörren och frågat om vi vill vara konsulter åt dom. I samband med att jag fick den här förfrågan så gick jag in på datorn och lyssnade på det senaste programmet som handlade om visstidsanställda och det sociala skyddsnätet. Det tycker jag att ni alla ska göra, inte bara vi arbetsgivare utan också alla ni visstidsanställda. Jag har alltid ansett att jag har ganska bra koll på den här frågan, dels för att jag är intresserad och dels för att jag arbetat fackligt, men ack så fel jag hade (som vanligt!). Man tror sig veta så mycket men man vet så lite. Vet ni visstidsanställda själva hur er situation ser ut om ni blir långtidssjuka? Hur ser försäkringskassan på er? Har ni rätt till full sjuklön, eller? Hur är det med er SGI (Sjukpenningsgrundande inkomst) egentligen? Vad säger avtalen?
Det senaste programmet från Kaliber som ligger på nätet är det första programmet i en serie om tre program som handlar om hur villkoren på arbetsmarknaden förändrats på bara några år. Det finns en cynism i den som handlar om hur man ser på människor, hur man ser på samhället och dess medborgare i stort. I det programmet som jag skulle medverka i hade redaktionen kommit på spåren att det är vanligt inom både kultursektorn och mediesektorn att arbetsgivare säger upp kompetent personal på grund av arbetsbrist och sedan återanställer dem som konsulter med f-skatt sedel. Man behöver deras kunnande och kompetens men man är inte beredd att betala för den mer än när den verkligen behövs. Och man slipper betala för kompetensutveckling och en massa annat som är dyrt, sociala avgifter, försäkringar och så vidare.
Det jag gillade med programmet var att man inte väjde för dom svåra frågorna, tog inte en lätt publicistisk väg för att nå mål. Inga straffsparkar så att säga. På omvägar har jag fått höra att redaktionen på Kaliber i den här serien gjorde ett reportage om radio eller Tv (har glömt) som stoppades från att sändas då den var kritisk till SR eller SVT:s användande av visstidsanställd personal. SVT är ju känt för sitt sätt att behandla personal, det är den enda arbetsplats jag vet förutom arkeologibranschen som pratar om in-lasning, vilket är ett ord som inte används inom andra branscher.
Vi använder själva visstidsanställda under säsong, så där är vi inte bättre än andra på något sätt. Men när man vet följderna för personalen som är visstidsanställda kan man åtminstone försöka göra det så bra som möjligt, man kan se till att dom har en bra lön, och då menar jag en bra lön, vilket förändrar deras situation rejält. Det är ett sätt att kompensera för deras urusla rättsliga skyddsnät. Det finns säkert flera där kompetensutveckling är en, och då menar jag inte bara hjärt- och lungräddning, även om det är en kurs som är bra att ha. Jag pratar om kompetensutveckling värd namnet.
Så glöm inte Kaliber, P1, klockan 12.00 på söndagar!
Arkeologgruppen's Blog 
Bra inlägg! Jag lyssnade också på senaste Kaliber och blev lika upprörd som du över hur visstidsanställda (ofta kvinnor inom vården, någon som är förvånad?) råkar illa ut när de blir sjukskrivna. Skönt att höra att frågan väcker engagemang även bland arkeologer!
Pingback: Arkeologers ställning på arbetsmarknaden « En humanists väg till arbetslivet
Som egenföretagare (med en uppdragsgivare) blir jag mörkrädd nr jag läser ovan eller hör Kalibers reportage. Verkligheten är både enklare och mer komplex:
1. Vi är många som inte vill vara anställda, som själva vill kunna välja var, hur länge och när vi vill jobba. Något som blivit möjligt på ett helt annat sätt än tidigare.
2. Visst, försäkringar, pensioner etc betals inte DIREKT av min uppdragsgivare. Men när jag offererar mina tjänster lägger jag självklart på för dessa kostnader. Mao betalar min uppdragsgivare och de flesta andras med för detta ändå. Kan man inte räkna eler ta .etalt ska man inte vara egenföretagare.
3. Det är inte svårt att hitta missförhållanden i vårt samhälle, och det har det heller aldrig varit. Med borgerlig eller socialistisk regering. Men lösningen kan inte inte alltid vara förbud
Nu vet jag inte riktigt vad du jobbar med, men jag håller fast vid att förhållandena inom arkeologibranschen inte är de allra bästa för alla säsongsanställda. För dom allra flesta finns inte möjligheten att starta eget för ingen skulle anlita dom, det är billigare att korttidsanställa och deras löner är så låga att en privat pensionsförsäkring inte är ett alternativ. Säsongsanställda arkeologer har väldigt små valmöjligheter, dom har inte lyxen att kunna välja om och när dom vill arbeta. Dom är glada om dom överhuvudtaget blir anlitade då branschen är överhettad, det är också därför dom allra flesta godtar nästan vilka anställningsförhållanden och löner som helst. Varje bransch är unik och inte jämförbar med någon annan./ Annica